Inga lösa skruvar här inte!

Ja, idag har jag ännu en gång fått bekräftat att en man kan inte erkänna att han har fel, eller inte min man iaf. För att börja från början...

Jag fick ju tidigare en idé om att skaffa en köksö till köket. Sagt o gjort, jag började kolla på nätet efter lämpliga föremål och jag hittade en del på Ikea  jag där jag var och tittade också, men den jag verkligen ville ha fanns inte inne. Så jag kollade igen på nätet, men just den köksön var slut på alla varuhus och det fanns inga uppgifter om när den skulle komma in igen. Desperat som jag var, så började jag googla på den och hittade just den köksön på Blocket, till salu i Luleå.

Då jag visste att jag snart skulle till Luleå och min man också, då vår dotter fick tid till ögonläkaren samma dag, så planerade vi in att åka dit alla tillsammans och att vi på hemvägen skulle hämta köksön. Jag frågade min man om vi inte skulle hyra ett släp för att kunna frakta hem möbeln, men min man tyckte att det skulle gå lika bra att BARA skruva isär den.

Sagt och gjort. Idag var det dags för avfärd till Luleå och väl framme så blev jag mer än nöjd med köksön, den visade sig både vara större än jag trodde, samt bättre. Då var det dags för mannen att skruva isär den (det var mitt villkor...), visade det sig vara lättare sagt än gjort. Skruvarna satt åt som bara den, vi hade inte riktigt rätta verktyg och min man svettades och skruvade. Till saken hör att min man verkligen INTE tycker om att skruva saker. Hemma hos oss är det JAG som skruvar ihop IKEA-möbler. Jag såg hur min man blev mer och mer frustrerad, men han behöll lugnet. Vilket imponerade på mig, för om detta hänt hemma, så hade svordomarna kommit i flertal...

Men jag kunde inte låta bli att känna liiite skadeglädje under tiden och passade på att fråga, om det inte hade varit bättre och framförallt lättare att hyra ett släp, men min man höll fast vid sina ord. Nej, absolut inte. Jag fortsatte le inombords och till slut var bordet isärplockat. När det då var dags att bära in allt i bilen, visade sig bakluckan vara fastfrusen...

Nu är köksön hemma, i x antal delar i köket och jag hoppas få den IHOPskruvad i morgon. Vem vet, hur detta kommer att sluta? :-)

Kan vi ana ugglor i mossen?

Består livet bara av repriser?

Då jag har varit sjuk i ett antal dagar har jag haft tid att fokusera på några viktiga frågor här i livet...

T.ex. TV-utbudet dagtid. Vad är det för program som visas på dagarna då de flesta jobbar? Kan sammanfattas med ett ord: repriser. Det är repriser från veckan, repriser från 80-talet (det var väl då Magnum visades?), repriser på em från förmiddagens program osv. En stilla undran bara: vart går reklampengarna då, för inte är det väl så dyrt att visa repriser hela dagarna?

Ett undantag finns dock och det är Efter tio på kanal 4. Ett mycket välgjort och intressant program med en proffsig programledare, Malou von Sivers. Hon tar upp väldigt skilda ämnen och gör bra intervjuer.

Sen har jag också insett att man kan titta på olika inredningsprogram en hel dag, t.ex. på folk som säljer sina hus, belånar allt de har och sedan renoverar nåt ruckel utan att ha nån erfarenhet av detta. Ibland undrar jag hur de tänker!

Förresten så ringde nån försäljare igen o ville sälja nåt TV-kanalpaket. Men när jag berättade att jag har 30 kanaler, från både Sverige och Finland och till vilket pris, så började han inte ens berätta vad det skulle kosta med deras kanalutbud utan önskade mig bara en trevlig kväll... Det var en skön känsla! :-)

Denna vecka kommer att avslutas på söndag med bio med Heidi, Happy Feet 2. Jag tycker det är roligt att gå på bio med barnen och jag får passa på så länge de vill göra detta. Sami tycker redan att vissa filmer är "mindre intressanta" som han uttrycker det, men vi har ju ännu Ismo som inte ens varit på bio nån gång! Och då han numera kan sitta stilla ett bra tag och titta på allt från fiske- och jaktprogram, program med poliser, ambulanser och helikoptrar till allehanda barnprogram, så är nog inte hoppet ute än på ett på ett tag!

För att återkomma till rubriken, så tycker jag inte livet består så mycket av repriser. Viss, man går till jobbet varje dag och kommer hem, man lämnar barn och hämtar dem varje dag mm. Men vad som händer däremellan vet man aldrig. Så i morgon återgår jag till jobbet, men att leva i repris vill jag verkligen inte göra!

Förvirring på hög nivå

Idag hade jag bara två lektioner, men på något sätt lyckades jag få det mesta att bli fel... Gick i godan ro till första lektionen o tittade in i salen där jag skulle vara. Hmmm... Det var inte mina elever. Såg mina elever stå vid ett annat klassrum, men det var ju fel språk och fel klassrum! Sen kom jag på det! "Jaha är det TORSDAG idag, trodde det var måndag." sa jag till mina elever. Eleverna såg smått roade ut, men det var bara att släppa in dem, gå tillbaka till arbetsrummet och hämta rätt material. Det må ju vara en sak, men sen att ställa om huvudet till att undervisa franska och inte spanska gick inte lika smärtfritt. Mina elever påpekade flera gånger när jag svarade dem på spanska... HUR man kan tro att det är måndag när det är torsdag får vara ett olöst mysterium så länge, DET orkar jag verkligen inte tänka på nu! :-)

Att välja bort

Innan jul valde jag att sluta jobba på en skola. Det var ett jobbigt, men nödvändigt beslut kände jag. Det är inte alltid så att man ska fortsätta göra det man håller på med, att försöka stå ut, hinna med och orka med allt. Jag fick en kommentar nyss att det var ett modigt beslut. Jag har inte tänkt i dessa termer, men det kanske det var. För mig var det ett till slut ett självklart beslut. Kanske att man oftare ska våga ta lite djärvare beslut, möblera om lite i sitt liv, omvärdera och prioritera. Tyvärr hinner man inte så ofta med det, utan bara skyndar vidare. Utan att hinna stanna upp, tänka efter och och framför allt känna efter. Denna lärdom tar jag med mig på mina vidare äventyr i livet.

Att starta en blogg

Ja, vad kan inte Facebook leda till??? Förutom att hata det, så kan man tydligen tycka om det också. Jag har fått en känsla över att jag har vänner över hela landet o nu vill en del att jag också ska blogga, så jag kan ju inte göra annat än att börja blogga då.

Dessutom är det jobbigt att försöka skriva korta inlägg på FB. Vem vill skriva LITE??? Det har jag inte förstått. När jag vill skriva så finns det oftast en anledning till det (logiskt, eller hur?) Oftast är jag väldigt glad, väldigt arg eller väldigt ledsen (nu lät jag manodepressiv också...) och då forsar orden ur en! Hur går det ihop med att skriva kort? Inte alls! Så nu, varsågoda. Håll ut ifall ni orkar läsa, klicka bort om ni ledsnar, men jag ska försöka njuta av det hela!