Att leva med flera språk

När det gäller språkfrågor och speciellt rätten att få tala sitt eget språk, så känner jag alltid att det berör mig både djupt och starkt. Jag berättar ofta om mina egna upplevelser för både mina egna barn och mina elever, för att ge exempel, illustrera vad som är möjligt och hur det faktiskt kan vara.

Jag är ju själv född och uppvuxen i Örebro, men i en "helfinsk" familj, dvs mina föräldrar kommer från Finland och vi talade bara finska hemma. Då på 70-talet kom det ju väldig många finsktalande till Sverige och min pappa behövde inte ens lära sig svenska, utan hade både finska arbetskompisar och arbetsledare. Min mamma däremot lärde sig svenska fortare, då hennes jobb krävde det, som städerska på en skola.

När jag har pratat med mina föräldrar i vuxen ålder, och frågat om jag hade några svensktalande kompisar när jag var liten (jag har nämligen inget minne av det), så säger de att det hade jag och jag pratade finska med dem och de svenska med mig. Och det gick tydligen bra! :-) Jag gick finsk lekis och finsk skola tom. femte klass. Då började min mamma bli orolig för min svenska och flyttade mig till en svensk skola. Första tiden i den svenska skolan var väldigt jobbig, då mitt första främmande språk var svenskan och det hade jag börjat med först i trean-fyran nån gång. Jag fick stödundervisning både i svenska och engelska en lång tid framöver, kändes det som iaf.

Till mig glädje upptäckte jag hur JAG kunde lära mig svenska och det var genom grammatiken. Jag tyckte verkligen om att lära mig regler för varför det var på ett visst sätt. Samtidigt som jag inte förstod varför det inte lika gärna kunde heta ett apelsin, som en apelsin...

Min mamma var väldigt noga med att jag fick hemspråksundervisning, och det fick jag ända upp till gymnasiet. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det kändes skönt att kunna vara bra på ett språk iaf, samtidigt som jag kämpade på med andra språk. Och det gav mig en väldigt stabil grund att stå på.

För mig hör språk och identitet ihop väldigt starkt. Jag hade en lång period i mitt liv, då jag ej visste vart jag hörde hemma. I Sverige var jag finnjävel och i Finland hurri (finskt skällsord för svenskar). Mitt känslospråk var och är finska. Jag har ända sen jag lärde mig skriva, skrivit dikter. Dikter som rimmade så klart. När jag som 17-åring fick min första svenska dikt publicerad i en diktantologi för unga (förutom Olof Palme-dikten som publicerades i Nerikes Allehanda), blev jag mäkta stolt. Dikten brukade jag läsa upp när jag undervisade i svenska på gymnasiet och så frågade jag mina elever, vem de trodde hade skrivit den. De trodde alltid att det var en flykting. När jag berättade att det var jag, blev de väldigt förvånade. En rad lyder så här: Jag har tak över huvudet, men känner mig ändå hemlös. Det var nämligen så jag kände mig. Jag hade ett hem, men VAD var jag egentligen? Var jag svensk, eller finsk eller bådadera?

Någon gång under gymnasiet har jag  minne av att jag till slut hittade hem. Det var då jag samtidigt kände mig som allra mest tvåspråkig. Jag var lika bra både på finska och svenska. Efter det vände det, svenskan blev starkare, men min identitet stod fast och det gör det än idag. Jag var och är sverigefinne. Och för mig har det varit väldigt viktigt att ha en finsk nationalitet och ett finskt pass. För mig är det viktigt att känna mina rötter och samtidigt veta att jag står på stadig mark, att jag vet var jag hör hemma.

Jag har nu ynnesten att bo i ett mycket tvåspråkigt eller trespråkigt samhälle, där jag dagligen hör svenska, finska och meänkieli. Många växlar språk tom. mitt i meningar, vilket jag tyckte var väldigt konstigt i början, men nu gör jag det själv lika ofta. Varför byta till det andra språket om man t.ex. ska citera någon, när man båda kan bägge språken?

På ett av mina arbetsställen pratar man mer finska än på det andra. Vad det beror på, vet jag inte. Det jag vet är att om jag inte skulle kunna finska, så skulle jag känna mig väldigt utanför i Tornedalen. Jag känner mig hemma här, fast jag egentligen är långt hemifrån. Men visst är hemmet där man har sitt hjärta?

Om jag är riktigt arg, så kommer de finska svordomarna fram för mig. Om jag svär på svenska, vet mina kollegor, att det ej är så farligt... Känslor och språk hör tätt samman, tycker jag. Det var det som avgjorde vilket språk vi började tala med vårt första barn. Jag funderade nämligen väl och länge hur vi skulle göra då. Vad var det bästa och mest rätta att göra? Då var det någon klok person som sa: tala det språk till barnet som känns mest rätt och det gjorde vi. Och det blev helt rätt!

Om jag ej fått lära mig finska av mina föräldrar skulle jag vara betydligt mer än ett språk fattigare. Det ville jag inte utsätta mina barn för. Som tvåspråkig får man inte bara ett till språk gratis, utan en kultur, en historia, en tillhörighet, en gemenskap med traditioner och kunskaper.

Forskningen säger att man som två- eller flerspråkig lättare klarar av att läsa sig ännu fler språk. Att man då redan är van att se saker ur fler perspektiv, att jämföra och relatera. Detta tror jag absolut på och brukar berätta för mina elever, då många av dem är tvåspråkiga. Jag vet ej om teorin gått hem hos dem, men när jag brukar berätta att jag inte kunde ett enda ord svenska när jag började skolan, brukar de höja ögonbrynen. Liksom när jag säger att jag håller på Finland i hockey. :-)

Att det fortfarande idag förs diskussioner om att att det är viktigare med svenskundervisningen än modersmålsundervisningen (som det heter idag), är djupt oroväckande. Det är inget som är viktigare än det andra. Om man bor i Sverige, ska man självklart lära sig svenska, det är en skyldighet man har gentemot landet man bor i och mot sig själv. Hur ska man annars klara av ett liv här? Det tror jag ingen säger emot...  Om man har ett annat språk som modersmål, har man rättighet att lära sig det också, tycker jag. Ett land med människor med kunskaper i fler språk än ett är en rikedom. En rikedom som man inte ska håna eller förtrycka, utan förvalta väl. För allas skull.

Skymt av solen

Idag har jag haft nöjet att besöka Svansteins skola och på vägen dit såg jag solen i backspegeln och på väg tillbaka hade jag solen framför mig. Det är verkligen en ynnest att få se solen så här års. Den når inte högt upp på himlen och man ser den inte överallt. Jag bor ju i en dalgång, så just på vår gata brukar  vi inte se solen på några månader, bara skymta den bakom ett berg. Bra när man har oputsade fönster, men annars behöver man solen och ljuset för att må bra. Det är mörkt nu när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag åker hem. Att gå ut på en promenad mitt på dagen eller bara får se solen från bilen, ger en hel del energi.

Kattilakoski