Här kan ni se hela nyhetsinslaget http://www.svtplay.se/video/980166/23-1-19-15 (ca 4 min in i inslaget)
Så här står i det i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk:
Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. (Min egen understrykning)
I vår skollag står det att:
7 § En elev som har en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska ska erbjudas modersmålsundervisning i detta språk om
1. språket är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet, och
2. eleven har grundläggande kunskaper i språket.
1. språket är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet, och
2. eleven har grundläggande kunskaper i språket.
Modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk ska erbjudas även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet.
Det är detta med grundläggande kunskaper som skapar problem. Det är ytterst rektorn tillsammans med modersmålsläraren som beslutar om vilka som har rätt till modersmålsundervisningen och om de grundläggande kunskaperna är tillräckliga. Men här agerar kommunerna olika. En del är välvilliga och erbjuder modersmålsundervisning även till elever som helt saknar kunskaper, medan andra följer det strikt. Dessutom bedöms det olika från kommun till kommun vad som är grundläggande kunskaper.
Jag kan i och för sig ha en förståelse för att modersmålsläraren helst vill ha en homogen grupp med elever som redan nått en viss nivå i språket, men samtidigt så talar man om att värna minoritetsspråken. Och vilkas kunskaper, även om de nu månne vara små eller obefintliga är det man ska bevara och värna om, om inte barnens? Om det nu finns ett intresse hos både föräldrarna och barnen, då de vill att de ska lära sig sitt modersmål och utvecklas i det, varför ska man då som kommun motsätta sig detta? Även om det nu står i lagen, så är det inte en kommuns skyldighet också att arbeta för detta?
När skolinspektionen själva granskat modermålsundervisningen förra året säger de:
Många kommuner och skolor ger inte de nationella minoriteterna tillräckligt goda möjligheter att utveckla sitt språk och sin kultur. Arbetet är ofta lågt prioriterat och bristen på lärare stor.
Så på samma gång säger Skolinspektionen att kommunen ej behöver erbjuda modersmålsundervisning, om tillräckliga grundkunskaper saknas, samtidigt som de tycker att frågan ej prioriteras. Nu när de gett Kalix kommun rätt att agera på det här viset, kan fler kommuner hänvisa till det och agera på liknande sätt, om viljan att värna om minoritetsspråken saknas.
Europarådet har riktat kritik mot Sverige, då vi bryter mot de internationella konventionerna om minoritetsspråkenm enligt vilka, de som har ett minoritetsspråk som modersmål, har rätt till modersmålsundervisning, oavsett tidigare kunskaper.
Nu har riksdagen backat något om detta och föreslår i en motion att ta bort kravet för grundläggande kunskaper, med hänvisning till både samiskan och tornedalsfinskan, som ju förbjöds att användas i skolan och därmed finns det föräldrar som inte kunnat föra över denna kunskap vidare till sina barn. Kravet på grundläggande kunskaper kan riskera språkets framtid, säger riksdagen.
Sammanfattningsvis tycker jag det behövs både en nationell lagstiftning som självklart följer de internationella konventionerna gällande minoritetsspråken. Men det krävs också att kommunerna ser syftet och nyttan av att erbjuda modersmålsundervisning. Detta ska inte, tycker jag, bara handla om en skyldighet från kommunens sida, utan också ett led i kommunens utveckling och satsning för att levandegöra och bevara minoritetsspråken och hur gör man det, om man inte vill utveckla barnens kunskaper i sitt modersmål oberoende tidigare språkkunskaper?
Jag rekommenderar varmt följande artikel: http://www.fria.nu/artikel/94299
