Jag har de senaste veckorna känt att jag varit på gränsen, glömt bort elevers namn, glömt bort vad jag sagt och gjort, bokstäverna har fallit bort när jag skrivit ner dem... Minnet har varit som bortblåst emellanåt. Jag vet ju vad det är varningssignaler för, men ändå fortsatt, för framåt ska man ju, oavsett...
Idag skulle jag bokstavligen framåt, köra Heidi till barnläkaren i Kalix. En resa på 9 mil. Det kan kännas som en lång resa för en del, men för en som oftast reser till Luleå, 16 mil bort, så är det ju inte såå långt. Men idag kände jag verkligen att orken tog slut. Var tvungen att stanna till efter vägen för att orka köra ända fram. Medan Heidi kastade snöbollar, samlade jag kraft att fortsätta.
Läkarbesöket i Kalix gick mycket bra, men jag kände mig helt slut efter besöket. Att hela tiden oroa sig för sitt barn, detta har pågått i närmare 2 månader nu, att få kämpa för att ens barn ska få den bästa möjliga vården, tar också kraften från en.
I morgon skulle jag egentligen på ordförandekonferens i Luleå och på torsdag skulle jag tillbaka dit för en lag- och avtalskurs i två dagar. Men det får bli en annan gång, en annan tid. För resten av denna vecka ska jag stanna hemma, för att sova, vila och samla krafter. För framåt ska jag, fast inte i samma takt som nu. Men först ska jag stanna upp, här och nu.
