Idag har vi haft minnesstund för en kollega som gick bort alldeles för tidigt. Vi fick lyssna på finstämd musik, tända ljus, lyssna på några ord och bara sörja tillsammans. Elever, kollegor, rektorer och ja, alla tillsammans. Det var fint, men sorgligt så klart.
Jag minns att jag för några år sen mötte den här kollegan ute på promenad, då också allvarligt sjuk, men den gången på bättringsvägen. Jag minns att när jag såg henne funderade jag på om jag skulle fråga hur hon mådde, ibland vet man ju inte hur man ska göra, vilket som är bäst. Men jag frågade. Hon berättade om behandlingar och det hon varit med om, men uttryckte ändå hopp och förtröstan. Jag minns inte så mycket om vad hon sa, men jag minns starkt känslan jag fick efteråt. Det kändes bra att jag frågade henne, men jag blev mycket mer berörd, än vad jag trodde att jag skulle bli. Vi har tidigare jobbat på samma stadie, men inte på flera år. Men självklart har vi mötts med jämna mellanrum. Både skolan och kommunen är små. Samtidigt, vem vet hur man kommer reagera när man träffar någon som lider av en allvarlig sjukdom? Det tog fram många känslor hos mig och jag bar med mig den känslan länge.
Nu blev hon sjuk igen och denna gången blev hon inte bättre. För några veckor sedan mötte jag en person som hade träffat henne. Jag såg i blicken att detta skulle inte sluta bra.
När någon i ens närhet, rycks bort mitt i livet, påminns man om livets förgänglighet. Hur tacksamma vi ska vara över att ha varandra. Hur tacksamma vi ska vara för varje dag vi får vara friska.
Så tack för denna dag. Jag ska tända ett ljus och minnas. Och känna. Aldrig sluta känna.
