Jag har faktiskt läst en bok, en hel bok ska tilläggas, vilket jag ej brukar lyckas göra så ofta numera. Då jag blir avbruten för det mesta och ger upp försöken... Men jag köpte en bok på biblioteket i veckan och kunde inte hålla mig, utan läste ut den tidigt igår morse när jag ej kunde sova. Vilket i sig måste vara ett ålderstecken, eller kanske berodde det på att jag somnade med Ismo kvällen innan redan efter kl 20 och redan hade sovit i 10 timmar när jag vaknade, iof, det är ju säkert också ett tecken på hög ålder! :-)
Boken jag läste heter Pappadagar i råttans år av Daniel Möllberg. Den gick riktigt fort att läsa, med andra ord var den lättläst och trots att ämnet egentligen är både svårt och tungt (separation i en barnfamilj) så var det hela humoristiskt skildrat. Inget mästerverk när det gäller språket, men helt klart tankeväckande. Rekommenderas!
Speciellt fastande skildringarna av hur han beskrev att många mammor ville hjälpa honom med barnen, när han var på bio och ett av barnen behövde gå på toan... Tom. barnen reagerade på att mammorna var så hjälpsamma. Kan inte låta bli att dra egna paralleller till min mans pappadagar. När jag kom tillbaka till jobbet efter min föräldraledighet och en del frågade: VAR är barnet nu då? och när jag sa hos pappan, så var ofta nästa fråga: Och HUR går det då? Jag undrar i mitt stilla sinne hur många som frågar män som kommer till jobbet o nyss har blivit pappor, om hur det går för mamman att vara hemma med barnet?
Jag tycker om böcker som får igång ens egen tankeverksamhet, samtidigt som man kan le eller skratta åt pinsamma och ingenkännande saker och förundras över hur människor tänker. Nu har jag ingen erfarenhet av separation ( Jag är ju till mina elevers stora förvåning FORTFARANDE ihop med min första pojkvän som jag träffade när jag var 17 år...), men det gör inte boken mindre läsvärd tycker jag!
Blev nu sugen på att läsa fler böcker och i stället för att köpa fler nya, kanske jag ska läsa någon jag redan har, men ej hunnit läsa.
Sommaren är annars en tidningarnas tid för mig. Brukar ju tom. nappa på något prenumerationserbjudande på dagstidning bara över sommaren (Vi har annars bara Haparandabladet som kommer ut två dagar/vecka), då jag tycker om att läsa tidningen i lugn och ro vid frukost, men hur ofta har jag tid för det under terminerna? Och när jag dessutom har alla tidningar på skolan och biblioteket i samma hus, så klarar man sig ganska bra med det. Men annars köper jag mycket veckotidningar, olika beroende på vad de erbjuder, om det är mat, bak, inredning eller korsord.
Så just nu så har jag en hög med Amelia sommar, Allas, Allers och Allt i hemmet och en korsordstidning. Var ska jag börja? Kanske väljer jag en bok i stället ändå? :-)
Ha en god lässommar allihopa!
söndag 1 juli 2012
lördag 23 juni 2012
Välkommen in på vår "nya" toa!
När jag i onsdags firade min 40-årsdag, ville en del av gästerna fort veta vart toan låg, ej för att de var i behov av den, utan för att de ville se hur den såg ut nu, efter renoveringen! :-) Nu är allt klart, utom golvet, där det ska läggas klinkers. Frågan är bara när det ska gå att göra, då det är vår enda toa...
Men innan jag tänkt sätta igång med nästa projekt, så tänkte jag här visa lite före-, under- och efterbilder på toan.
Som synes hann jag börja röja undan innan jag tog bilderna, men man kan iaf se de härliga aprikosfärgade väggarna, som var anledningen till att jag ville göra något åt saken!
Det var otroligt mycket mer jobb än jag trott från början! Varmt, svettigt, jobbigt och trångt, men bara man vill så är allt möjligt!
Och här har ni resultatet!
Skåp och tvättställ kommer från Ikea.
Ett sätt att märka vilken handduk som är vems: klistermärken! :-)
Jag är extra nöjd med skötbordet som nu bara är en byrå, där jag tapetserade bordsskivan med en tapet, som jag nu använt till lite allt möjligt, utom till väggar!
Även till fönsternischen!
fredag 22 juni 2012
Hanhivittikko fäbod
Idag var det dags för sommarens premiärbesök på Hanhivittikko fäbod, som ligger strax utanför Övertorneå. Det är en av mina favoritställen och vi brukar vara där flera ggr varje sommar.
Idag var inga av de trevliga och kunniga fäbodvärdarna där, men jag förstår att de också måste få fira midsommar, men alla djur var på plats till både barnens och vuxnas glädje.
Idag var inga av de trevliga och kunniga fäbodvärdarna där, men jag förstår att de också måste få fira midsommar, men alla djur var på plats till både barnens och vuxnas glädje.
De små söta lammen var helt underbara!
Medan fåren tycktes tro att telefonen var något ätbart!
Miljön är väldigt vacker o rogivande, eller hur?
Jag kan varmt rekommendera alla att besöka detta smultronställe och titta gärna in på deras hemsida, där det finns mer info och många fina bilder! http://www.hanhivittikko.se/
torsdag 21 juni 2012
Vägval
Att nå dit man vill på sin egen bekostnad
är ofta lättare än att släppa det man måste
för att må bra.
Att ej göra alla till lags ska ej räknas som ett misslyckande.
Om man ej själv mår bra,
hur ska man då orka ge?
Vad ska man i så fall ge av?
Då nöter man ut något som redan är använt och har slut på energi.
Att älska sig själv är nog lättare sagt än gjort,
att göra det tillräckligt mycket är en lärdom,
som man måste ta tid på sig att lära.
Att göra andra besvikna eller missnöjda,
känns aldrig bra,
men om man då faktiskt själv mår bättre,
så räcker det längre
och i slutändan vinner man på det.
Även om det just då kan kännas både svårt och jobbigt.
Valen i livet är många och oavsett vad man väljer,
så blir vägkorsningarna fler för varje år och valen svårare.
Det gäller att i hinna pausa i tid.
Att känna efter om det är åt rätt håll man är på väg.
Ej fastna i det förgångna, utan bara ta en snabb titt i backspegeln
och i stället se möjligheterna som finns där framme.
Det gäller bara att hitta rätt väg.
Fram till målet.
är ofta lättare än att släppa det man måste
för att må bra.
Att ej göra alla till lags ska ej räknas som ett misslyckande.
Om man ej själv mår bra,
hur ska man då orka ge?
Vad ska man i så fall ge av?
Då nöter man ut något som redan är använt och har slut på energi.
Att älska sig själv är nog lättare sagt än gjort,
att göra det tillräckligt mycket är en lärdom,
som man måste ta tid på sig att lära.
Att göra andra besvikna eller missnöjda,
känns aldrig bra,
men om man då faktiskt själv mår bättre,
så räcker det längre
och i slutändan vinner man på det.
Även om det just då kan kännas både svårt och jobbigt.
Valen i livet är många och oavsett vad man väljer,
så blir vägkorsningarna fler för varje år och valen svårare.
Det gäller att i hinna pausa i tid.
Att känna efter om det är åt rätt håll man är på väg.
Ej fastna i det förgångna, utan bara ta en snabb titt i backspegeln
och i stället se möjligheterna som finns där framme.
Det gäller bara att hitta rätt väg.
Fram till målet.
fredag 8 juni 2012
Hemlängtan
Jag saknar att känna o dofta mina barn,
jag saknar deras närhet, deras outtröttliga frågor,
deras värme, deras närvaro helt enkelt.
Jag saknar min egen säng, min egen hörna vid TV:n,
handarbetet som ska påbörjas eller avslutas, kommer ej ihåg vilket just nu.
Jag saknar trädgårdslandet som jag ej hann så i.
Jag saknar ej de snöhögar som fanns kvar när jag åkte hemifrån,
jag saknar ej heller jobbet (ursäkta, men det är sanningen!),
jag saknar ej matlagningen, städningen eller det eviga plockandet av grejer.
Men jag ser fram emot att komma hem,
krama om barnen,
sova i min egen säng,
och få så mina schweiziska blomfrön i landet.
Jag kommer komma hem med minnen, känslor och erfarenheter för livet.
Jag kommer ha lärt mig mycket om både världen och om mig själv.
Men mest av allt kommer jag njuta av att komma hem.
jag saknar deras närhet, deras outtröttliga frågor,
deras värme, deras närvaro helt enkelt.
Jag saknar min egen säng, min egen hörna vid TV:n,
handarbetet som ska påbörjas eller avslutas, kommer ej ihåg vilket just nu.
Jag saknar trädgårdslandet som jag ej hann så i.
Jag saknar ej de snöhögar som fanns kvar när jag åkte hemifrån,
jag saknar ej heller jobbet (ursäkta, men det är sanningen!),
jag saknar ej matlagningen, städningen eller det eviga plockandet av grejer.
Men jag ser fram emot att komma hem,
krama om barnen,
sova i min egen säng,
och få så mina schweiziska blomfrön i landet.
Jag kommer komma hem med minnen, känslor och erfarenheter för livet.
Jag kommer ha lärt mig mycket om både världen och om mig själv.
Men mest av allt kommer jag njuta av att komma hem.
söndag 3 juni 2012
Att bo norröver...
Nu har jag hunnit vara nere i Genève ganska precis en vecka och lärt känna de 35 andra deltagarna mer och mer. Många av de undrar dock varför jag bor där jag bor... Att bo någonstans där det är kallt och mycket snö på vintern och massor av mygg på sommaren, är ju inte riktigt klokt! Ibland undrar jag detsamma, men fördelarna är ju ändå så många, så att jag bor kvar. Dessutom föredrar jag riktiga vintrar framför blaskvintrar.
Men jag känner igen kommentarerna, från andra vänner från södra Sverige. När vi flyttade från Kumla till Umeå, så tyckte de att vi inte var riktigt kloka. När vi sedan efter ytterligare 6 år flyttade till Övertorneå, så var det ju världens ände, enligt dem. När jag sedan efter vårt giftermål i Jukkasjärvi iskyrka, utanför Kiruna, förklarade att det var långt att åka dit, så verkade det vara svårt att förstå för många. De trodde ju redan att vi flyttat så långt norrut som det går.
Att bo långt norrut har visat sig vara lite exotiskt, även för svenskarna. Att vi har fransmän och tyskar som kommer till oss och firar nyår, verkar kanske konstigt för lokalinvånarna, för vad finns det för speciellt att titta på hos oss? Men snö, is, kyla och norrsken räcker ganska långt i det läget.
Vår kan man inte tala så mycket om hos oss, däremot vårvinter, när det är skare på snön, dagarna blir längre och snön verkligen bländar en med sin vithet. Men jag brukar säga att det kan gå två veckor från långkallingar till shorts. Allt bara exploderar på en gång.
När mina föräldrar kom till oss för första gången, kommenterade de att det ej var kolmörkt när det var jul och att det var så grönt när det var sommar. Ja, allt är ju relativt! :-)
Sverige är verkligen ett långt land och tur är väl det. Då kanske vi alla kan hitta vår egen lilla plätt där vi kan trivas.
Om någon nu vill veta lite mer om Övertorneå, går det att hitta här: www.overtornea.se
Iskyrkan: http://www.icehotel.com/se/
Men jag känner igen kommentarerna, från andra vänner från södra Sverige. När vi flyttade från Kumla till Umeå, så tyckte de att vi inte var riktigt kloka. När vi sedan efter ytterligare 6 år flyttade till Övertorneå, så var det ju världens ände, enligt dem. När jag sedan efter vårt giftermål i Jukkasjärvi iskyrka, utanför Kiruna, förklarade att det var långt att åka dit, så verkade det vara svårt att förstå för många. De trodde ju redan att vi flyttat så långt norrut som det går.
Att bo långt norrut har visat sig vara lite exotiskt, även för svenskarna. Att vi har fransmän och tyskar som kommer till oss och firar nyår, verkar kanske konstigt för lokalinvånarna, för vad finns det för speciellt att titta på hos oss? Men snö, is, kyla och norrsken räcker ganska långt i det läget.
Vår kan man inte tala så mycket om hos oss, däremot vårvinter, när det är skare på snön, dagarna blir längre och snön verkligen bländar en med sin vithet. Men jag brukar säga att det kan gå två veckor från långkallingar till shorts. Allt bara exploderar på en gång.
När mina föräldrar kom till oss för första gången, kommenterade de att det ej var kolmörkt när det var jul och att det var så grönt när det var sommar. Ja, allt är ju relativt! :-)
Sverige är verkligen ett långt land och tur är väl det. Då kanske vi alla kan hitta vår egen lilla plätt där vi kan trivas.
Om någon nu vill veta lite mer om Övertorneå, går det att hitta här: www.overtornea.se
Iskyrkan: http://www.icehotel.com/se/
tisdag 8 maj 2012
Att hitta rätt väg
En vän till mig uttryckte sig ungefär så här för en tid sen: Ibland behöver man åka bort, för att komma sig själv närmare. Så kan jag också känna emellanåt. Mitt i det som pågår, livet, barnen, vardagen, jobbet, facket. Mycket på gång samtidigt. Då hinner man inte reflektera över vad det är man egentligen vill. Är det detta jag vill hålla på med? Mår jag bra av det? Är det värt det?
På ett sätt kan det vara skrämmande att börja tänka så. Att byta inriktning, att byta bana, att styra sig mot något nytt och okänt är ju alltid mer eller mindre olustigt, speciellt om man är en person som är van att ha kontroll över livet, som vill veta vad som kommer att hända i framtiden. Att fortsätta i gamla banor kan ju vara något som känns tryggt och lättare att fortsätta med, än att inte veta riktigt hur framtiden ska se ut.
Att bara ge, är ju generöst, men ej alltid så självnärande. Man måste också själv få något ut av det man gör, ej bara offra sig för att göra andra nöjda. Därför tror jag på att välja sådant i livet, som faktiskt ger en energi tillbaka också, som får en att både känna sig behövd, samtidigt som man själv får något i gengäld, om det då handlar om kunskap, inspiration eller livsglädje, kan ju variera beroende på vad man gör och när i livet det sker. Men målet måste ändå alltid vara någon slags balans, att ej bara ge eller ta, utan att befinna sig någonstans mittemellan. Så att vågen ej slår över.
Att släppa kontrollen kan ibland vara det enda sättet att faktiskt börja styra sitt liv, i den riktning man vill gå. Klyschan att ingenting är omöjligt, stämmer ju. Det är bara en själv (oftast iaf) som sätter gränser för vad som är möjligt eller inte. Inte någon annan, utan en själv. Och om man inte kan komma sig själv närmare, kan man inte heller nå dit man vill.
På ett sätt kan det vara skrämmande att börja tänka så. Att byta inriktning, att byta bana, att styra sig mot något nytt och okänt är ju alltid mer eller mindre olustigt, speciellt om man är en person som är van att ha kontroll över livet, som vill veta vad som kommer att hända i framtiden. Att fortsätta i gamla banor kan ju vara något som känns tryggt och lättare att fortsätta med, än att inte veta riktigt hur framtiden ska se ut.
Att bara ge, är ju generöst, men ej alltid så självnärande. Man måste också själv få något ut av det man gör, ej bara offra sig för att göra andra nöjda. Därför tror jag på att välja sådant i livet, som faktiskt ger en energi tillbaka också, som får en att både känna sig behövd, samtidigt som man själv får något i gengäld, om det då handlar om kunskap, inspiration eller livsglädje, kan ju variera beroende på vad man gör och när i livet det sker. Men målet måste ändå alltid vara någon slags balans, att ej bara ge eller ta, utan att befinna sig någonstans mittemellan. Så att vågen ej slår över.
Att släppa kontrollen kan ibland vara det enda sättet att faktiskt börja styra sitt liv, i den riktning man vill gå. Klyschan att ingenting är omöjligt, stämmer ju. Det är bara en själv (oftast iaf) som sätter gränser för vad som är möjligt eller inte. Inte någon annan, utan en själv. Och om man inte kan komma sig själv närmare, kan man inte heller nå dit man vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)