Film, bad och skratt

Jag har tillbringat nästan precis ett dygn på Cape East i Haparanda med kollegor från gymnasiet och det var väl utnyttjade timmar minsann! Vi åkte från Övertorneå 11 igår fredag och kom tillbaka idag kl 14. På agendan hade vi entreprenörskap. Vi fick både lyssna på intressanta föreläsare och jobba med att genom att producera en egen film gestalta entreprenörskap. Ett nytt sätt att  närma sig ett ämne som vi tidigare har jobbat mycket med  i vår kommun. Det kommer kännas roligt att tillsammans med eleverna kunna använda film som ett medel i undervisningen, nu när jag har fått testa på det själv.

Att bo på Cape East, som ligger på Sveriges östligaste fastlandspunkt, är en upplevelse i sig. Anläggningen ligger alldeles vid havet och både hotellrummen och restaurangen har en otrolig utsikt över Torneälv. När vi kom dit i fredags var det mulet och dimmig, men i morse möttes vi av en klarblå himmel och sol.

Jag hade bokat en behandling i går kväll och fick vård av ansikte, fötter och händer. Väl värt de pengarna! Att det kan vara så avslappnande att bara låta någon annan ta hand om en! Något man egentligen borde unna sig oftare, men tyvärr sätter både plånboken och tiden stopp för det.

Efter behandlingen var de dags för spat, som jag hade hört mycket gott om! Självklart provade jag det mesta, vilket innebar 4 olika slags bastun, bl.a. världens största bastu, som tyvärr blev något av en besvikelse för mig. Visst, utsikten var väldigt fin, men att behöva gå uppför och nerför väldigt branta trappor i bastun, som i själva verket var ett genomgångsrum, för att komma upp till en pool på taket och till andra bastun, tyckte inte jag var en optimal lösning. I en bastu vill jag kunna slappna av, inte känna mig som en fotgängare (fast i detta fall sittande) vid en hårt trafikerad väg. Naturligtvis badade jag också både ute och inne. Det var ganska mycket folk där, så det gällde att hitta någonstans det var lite glesare med besökare. Den häftigaste upplevelsen var Dunderduschen, som består av att man får 100 liter  4-gradigt vatten över sig i en MYCKET kraftig, dusch, det känns som en någon hällde vattnet från en tunna och det var väldigt kallt. Och efter att ha värmt upp mig i stenbastun, kändes det helt ok och som en annorlunda upplevelse. Men att bada i de kalla baden skippade jag iaf...

Att vara på Cape East innebär också att man äter en del, eller rättare sagt väldigt mycket... Under vårt dygn hade vi sex tillfällen att äta på. Maten var mycket god, men det som imponerade mig mest var ändå fikat eller refreshments som det också kallades.. Alla dessa små snittar av olika bakverk, små praliner, kex, ost, fruktspett, croissanter, ja, listan kan göras lång. Jag blev inspirerad till vad jag ska hitta på i sommar!
:-)

Sammanfattningsvis kan jag säga att denna resa kändes lärorik, inspirerande, rolig och avslappnande. Det ger så mycket att bara byta miljö när man ska lära sig något nytt, och inte alltid ta det kvart över tre på skolan. Att få tillfälle att umgås med sina kollegor på detta sätt ger också mycket. Det var länge sen jag skrattat så mycket och det kändes som om jag behövde det!

Macho eller mes/ Insida och utsida

Via jobbet har jag igår och idag fått uppleva teater Scratch föreställning Broderskap och sedan workshop med Machofabriken. Detta handlade om vad som är typiskt för killar, vad som är manligt. Intressant och tankeväckande att prata om dessa normer, som både är osynliga och oskrivna, men som blir så synliga och tydliga när det blir fel. För så länge man följer normerna är det ingen som reagerar och att gå utanför ramarna kan vara både utmanande och jobbigt.

Jag tror inte jag har tänkt så mycket på detta med normer gällande hur man ska klä sig eller uppföra sig när man är att ett visst kön, förrän jag själv fick barn. För då blev det direkt väldigt tydligt. Första frågan man får som nybliven mamma är ju: Blev det en flicka eller pojke? Och sen utifrån det får man (ofta) anpassade presenter... Jag har både fått förklara för skohandlaren varför jag ville köpa röda skor till min son och fått säga till andra föräldrar som trodde samma son var en tjej när han hade rosa kläder på sig. Vilka är det som säger att det ska vara på ett visst sätt, om inte vi själva? Inte hittar barnen på det själva, utan någonstans måste det ju komma ifrån.

Som kille resp tjej, så SKA man både klä sig och uppföra sig på ett visst sätt. Vissa saker är mer acceptabla än andra och att en tjej är mer killig är väl mer acceptabelt, än att en kille är tjejig, eller? Varför är det ok att tjejer kan ha både tjej- och killkompisar, men en kille som bara har tjejkompisar blir ifrågasatt för det? En tjej som spelar hockey är tuff, medan en kille som tycker om att läsa i stället för att sporta, kan bli kallad mes.

Som lärare kan man få  höra att det ej är tufft som kille att vara duktig i skolan, "Det är ju tjejerna som är duktiga, inte vi" säger en del. Då är ju normerna verkligen starka, om de kan få en att strunta i så viktiga saker, som att få en bra utbildning, vilket ju är a och o i dagens samhälle. Men styr dessa oskrivna lagar då så mycke, att de kan låta en bli att göra vissa saker, bara för att det ska vara så,  eller är det ett sätt att gömma sig bakom det, och i stället göra som alla andra? Nu handlar ju detta alltid om generaliseringar, när man pratar om vad som är typiskt för killar och tjejer i dagens samhälle, men något är det ju som ligger bakom detta.

Vi har flera gånger i kollegiet diskuterat detta med läsning. Hur ska vi få killarna att läsa mer? Ja, hur ska man få dem att göra det, när deras egna förebilder, papporna inte heller läser så mycket? Hur ska man ändra på normer som sitter så djupt rotade? Någonstans måste man ju börja och jag glömmer aldrig när jag för länge sen bad att få läsa en killes uppsats högt inför klassen och killen undrade varför jag skulle läsa hans text, den handlade ju bara om jakten. Just, därför, sa jag, den handlade om jakten, som alla är bekanta med här och det var så vackert och verklighetstroget beskrivet, att även jag som inte jagar kunde känna den känslan han hade i skogen. Och kanske är det där någonstans vi måste börja. Börja i det som är killarnas vardag här, det som är ok och normalt och vidareutveckla det till att bli något annat eller annorlunda, skapa förutsättningar för att både killar och tjejer ska kunna våga gå utanför ramarna, våga vara det de själva vill och önskar, inte något som andra säger åt dem att vara. Att våga visa vem man är, både på insidan och utsidan borde väl vara en självklarhet?

Att förändra är att...

I dagens Härligt hemma läste jag en artikel om det stora behovet som människor idag har av att ständigt förändra sitt hem och att orsaken till det är att man vill höja sin egen status.

Jag kan inte låta bli att låta kommentera detta, då jag själv ser mig som en av de som mer eller mindre hela tiden förändrar något hemma, oavsett om det nu handlar om att måla trappan vit eller byta gardiner, så har jag oftast något inredningsprojekt på gång eller om inte, i varje fall i tanken, i planeringsstadiet. Efter ett färdigt och genomfört arbete, så dröjer det det inte länge innan jag är igång med nästa. Och vad beror det här på, kan man ju då undra?

Att mina inredningsprojekt ska höja min status i samhället, har jag inte sett som ett mål för mig, då jag ser mitt hem som min borg, där jag och min familj lever och bor. Visst, får vi också besök och visst kan jag lägga ut bilder på mina projekt på nätet, men först och främst handlar det för mig att skapa ett boende jag trivs med och som funkar i vår vardag. Det kan vara ett praktiskt problem, som till slut mynnar i en ommöblering eller inköp av vissa möbler. Som ex. kan jag ange inköpet av köksön. Jag är ju en person som tycker mycket om att baka och gör det gärna och ofta, men varje gång jag skulle sätta igång med baket var jag tvungen att tömma en köksbänk som alltid var full av saker. Detta kunde göra att jag vissa gånger kunde strunta i att baka, bara för att det kändes jobbigt att först behöva röja undan innan jag kunde sätta igång med något.

Att något jag verkligen tycker om att göra, skulle förhindras eller försvåras av hur vårt kök fungerade, kändes ju inte alls bra.  Ett tag hade jag planer på att göra om hela köket, i syfte att få till mer bänkyta men det satte både ekonomin och min andra hälft emot. Men en kväll fick jag en genialisk idé, en inte alltför dyr och fullt genomförbar. Och så glad och lycklig jag blev när jag efter en ommöblering och inköp av köksön, insåg att det faktiskt funkade och direkt blev bakningen ett ännu större och mer lättillgängligt nöje för mig! :-) Och det gläder mig när flera förvånat uttrycker HUR fick du plats med en köksö där, när jag berättar vad jag gjort, men när de ser det i verkligheten, utbrister: Ja, visst ja, SÅ kan man ju göra det! :-) Att hitta egna lösningar, att tänka i andra banor, det ger en känsla av förnöjsamhet.

För det är just det jag vill skapa ett hem jag trivs i, där det funkar att leva så enkelt och problemfritt som möjligt, men som så klart också är hemtrevligt och vackert. Och det här med vad som är vackert förändras ju definitivt med åren... Vi flyttade in i huset 2000 och renoverade då endast två rum, då allt annat var relativt nyrenoverat. Då valde jag blommiga och aprikosa tapeter med bård i vårt dåvarande gästrum, som nu är vårt sovrum och i sommar ska bli Ismos sovrum. Jag förstår verkligen inte HUR jag kunde välja dessa tapeter??? Det skulle jag aldrig göra idag.

Jag har också lärt mig av mina misstag och insett hur fint vitt egentligen är. Tidigare ville jag hellre ha färg och former, men jag har nu insett att det är betydligt lättare att ha vita väggar och i stället förändra med textilier. Och för mig som tycker om att sy och klarar av raksöm, så är det inte så svårt att sy några nya gardiner eller kuddöverdrag. Speciellt tycker jag om att förändra i barnens rum, för där vågar jag ta i mer.

Vissa gånger kan jag i efterhand inse hur jag mitt i en hektisk period, ofta om jag är missnöjd över något i mitt liv, stort eller litet, något jag inte kan förändra, eller i varje fall inte anser mig kunna eller orka förändra just nu, i stället får ett infall och helt plötsligt testar en ommöblering av vardagsrummet eller något liknande. Då kan barnen utbrista: Men mamma, vad har du nu hittat på?

Jag vet inte hur många ansökningar jag skrivit till Äntligen hemma och andra inredningsprogram och jag skulle bli överlycklig om de skulle komma hit o lösa mina problem.  Men hittills har ingen kommit, men jag lever på hoppet! :-) Och fram tills jag får besök av TV-teamet (samtidigt som mannen rymmer fältet), så får jag fortsätta läsa inredningstidningar  för inspiration,  titta på alla fixarprogram som kommer på TV:n, diskutera inredningsdetaljer på nätet eller med mina vänner och förverkliga mina små och stora inredningsdrömmar här hemma. Allt för att må bra, bo bekvämt och ej sluta drömma! För helt nöjd lär jag aldrig bli...

Tågäventyr

Jag har åkt ganska mycket tåg i mitt liv och har oftast tyckt det är ett bra färdmedel. Det är ett bekvämt sätt att resa att sätta sig på tåget på kvällen och sen nästa morgon vakna framme på rätt ort. Och visst är det bra, om det bara skulle funka som det ska... 

Jag hade ju mina onda föraningar, när jag först fick reda på att tåget skulle starta hela två timmar före utsatt tid och ironiskt nog ändå komma fram exakt samma tid. Men det som var ännu värre var att vi skulle bli tvungna att byta tåg i Stockholm. Jag och barnen hade ju faktiskt tagit ledigt en dag för att kunna åka med ett tåg UTAN byten! Det såg jag verkligen inte fram emot, att byta tåg, själv med tre barn, vagn och bagage. Men vi skulle få drygt 1 timme till godo i Stockholm, så det borde ju gå, tänkte jag. 

Natten på tåget gick som det brukar, barnen sover och jag är vaken... Jag kan inte sova på tåg även om jag är helt själv, men att dessutom sova bredvid en 3-åring i samma säng gör ju inte saken lättare...

Då vi skulle vara framme i Stockholm halv sju, tvingade jag alla upp halv sex för att hinna äta frukost, klä på oss och packa allt färdigt. Men när klockan var halv sju var vi bara i Uppsala, 50 min för sena. 

Vi fick redan på tåget reda på vilket spår vårt tåg skulle avgå från, så jag tänkte att det borde gå. Men väl framme på centralen var det kaos. Hissar som inte fungerade, dåliga skyltningar och rent ut sagt så hade jag svårt att hitta till rätt spår. Det går ju inte direkt att springa med tre barn heller mitt i morgonrusningen. Vi hoppades att tåget skulle vara försenat, för det är ju inte direkt ovanligt och till sist hittade vi fram, men precis då gick tåget, mitt framför näsan på oss. Jag hade lust att säga flera svordomar, men med tanke på barnen lät jag bli, men de förstod nog ändå att det var bäst att vara tyst.

Vi letade oss tillbaka till biljettluckorna och undrade varför det stod så många där och ja, det var väl en kö med ca 100 pers... Ingen nummerlappssystem igång, utan en fysisk kö och att stå där med tre barn är inte det lättaste. Framför allt inte när man hamnar framför stressade pensionärer (Vart har de alltid så bråttom?) som tyckte jag skulle flytta mig fram fortare... Jag log och sa något vänligt tillbaka, men inombords svor jag, igen...

Äntligen kom vi fram till biljettkassan och fick nya biljetter till nästa tåg som vi SKULLE hinna till sa hon, det gick alldeles här bredvid. Men först fick jag för få biljetter, sen när vi kom fram till rätt perrong, ropades det ut att det var spårbyte för vårt tåg, så nu fick vi gå åt ett helt annat håll, en mycket längre väg och på vägen till rätt spår ropades det ut om ännu en spårändring. Hela detta hände under ca 15 minuter. Men till slut hittade vi fram till rätt tåg och efter att ha fått upp allt och alla på tåget och hittat våra platser så gick tåget. Jag var helt slut och Ismo frågade för tusende gången, är vi framme nu?

Jag hoppas nu in i det sista att vi INTE behöver byta tåg på uppresan, för jag har fått nog av tågäventyr för ett bra tag framöver. Men nu är vi framme i all fall och kan pusta ut. Ingen snö, inget jobb på ett bra tag. DET känns helt ok!

Glad påsk till er alla! :-)

Från Tornedalen till Genève

Jag har tillbringat de senaste dagarna på Runö kursgård, utanför Stockholm,  tillsammans med deltagare i Genèveskolan från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Vi representerar olika fackförbund från dessa länder, så förutom andra lärare, har jag träffat på elektriker, ekonomer, byggnadsarbetare, brandmän, affärsbiträden, journalister mm. Vi har fått bygga broar mellan våra olika språk, men har också hittat förvånande likheter.

Dagarna har bestått av mycket information om ILO (International Labour Organisation), som är det enda FN-organet som är trepartiskt, dvs där förutom regeringar, även arbetsgivare och arbetstagare genom fackliga organisationer är representerade. ILO:s grundläggande mål är att bekämpa fattigdom och främja social rättvisa genom att främja sysselsättning, bättre arbetsvillkor, samt att värna och fackliga fri- och rättigheter. (fritt citerat från Genèveskolans handbok 2012)

Vi har fått välja projektarbetsområden att jobba med och jag kommer att jobba i en grupp där vi kommer att ta upp rätten att organisera sig i ett antal länder och göra jämförelser länderna sinsemellan. Vilka länder vi kommer att ta upp kommer mycket bero på vilka länder som kommer att behandlas under den arbetskonferens där vi kommer att delta, men möjliga länder är Colombia, Moldavien, USA och Canada. Det ska bli ett mycket spännande arbete!

Vi har under dessa dagar fått träffa några representanter från olika nordiska länder som kommer att vara där nere i Genève och delta i konferensen när vi sen kommer dit. På ett sätt känns det som om vi redan har en fot inne i ILO, då vi fått träffa kontaktpersoner som i sin tur kan hjälpa oss att få kontakt med lämpliga delegater där nere. Nästan allt känns möjligt!

I år blir det en extra spännande konferens då de kommer att välja en ny generaldirektör för ILO och den processen kommer att ske precis då när vi är där i slutet på maj. Mona Sahlin är en av kandidaterna till posten. Den enda arbetstagarkandidaten är Guy Rider från England, de övriga är regeringsrepresentanter.

Det är svårt att inse att vi snart kommer att vara i Genève, gå runt på ILO:s byggnad eller FN-byggnaden Palais de nations bland de nästan 3000 delegaterna, sammanlagt ca 5000 personer som kommer att delta i ILO-konferensen. Det är fler än det bor i hela Övertorneå kommun... Hur ska detta gå? :-)

Förutom själva arbetet, att vara med och lyssna på konferensen och jobba med vårt projekt, så ser jag fram emot att möta människor från hela världen, alltifrån regeringsrepresentanter till fackliga "pampar". Även om man så klart inte möter alla på tu man hand, vi kommer ju vara åskådare, men förhoppningen är ju så klart att få intervjua några personer och jag är förväntansfull inför möjligheten att kunna använda både spanska och franska under min vistelse där.

Tänka sig att kunna förena mitt fackliga intresse, med mitt läraryrke, att som språklärare kunna besöka ett FN-organ, ett organ som jag förstått sjuder av aktivitet, vitalitet, olika kulturer, språk och där allt "upplöses" i många långa möten och diskussioner, men även spännande samtal på lunchrestaurangen. Vi kommer också att få lyssna till föreläsare som kommer till oss och berättar om sitt arbete. Genèveskolan har ett gott rykte där, och vi ska så klart göra vårt bästa för att upprätthålla det!

Snart är vi där. Först måste jag nu mentalt landa färdigt från Runö, vilket nog tar ett tag. Landa, ta lite fart, jobba med nätuppgifter tillsammans med min projektgrupp. Sedan börjar uppladdningen inför starten, avresan till Genève 27 maj. Om drygt 2 månader är vi där, men min resa från Tornedalen till Genève har redan börjat.

Du måste andas!

Jag kan inte förstå varför ALLT måste hända samtidigt i livet? Kan det inte komma lite peu en peu, i små lagoma doser, så att man får andningshål emellan, så man hinner pausa, pusta och tänka och inte bara rusa vidare? Idag sa tom. en kollega: Minna, ANDAS nu, du måste andas!

Dagen började med att jag kom till fackexpeditionen redan 7.05 för att förbereda för årsmötet i kväll. Tyckte jag var i god tid och väl förberedd, men så gick det inte att komma ut på nätet, dit jag verkligen behövde komma för att kolla upp en del saker. Försökte på alla sätt, men inget funkade. Ringde kommunen och visst, en plogbil hade visst träffat nåt elskåp nånstans, som KUNDE påverka nätet... Nåja, jag har ju ett mobilt bredband (privat, men ändå), bättre en ingenting. Visst, när jag skulle koppla upp det hittade den bara finska nätet... 59kr/dygn tyckte jag inte lät så kul, men jag tänkte att det får jag ta, men inte ens det funkade...

Ok, då måste jag ta mig till skolan, fast kommunens support sa att det inte var säkert att det funkade där heller... Men på vägen dit skulle jag till ICA och handla lunchmat. När jag kom ut från ICA och skulle in i bilen fick jag inte upp dörren, ingen av dörrarna. Hur jag än försökte vrida och vända på nyckeln. Låset har ju krånglat förut, men jag har ju alltid fått att få upp dörren till slut. I bilen var min dator, fackets dator, allt jag behövde till årsmötet... Jag såg framför mig hur det hela skulle sluta. Till slut ringde jag efter min kära man. Efter min förkylda man = väldigt sjuka man. Han var ju lagom glad i hågen när han kom dit och fick försöka ett tag, men fick till slut upp dörren och mumlade något...

Efter detta äventyr med bilen var det dags för en HEL förmiddags planering! Visst, fick ett mail som resulterade i flera samtal och för att kunna ringa ostört (vi har inte telefonrum på gymnasiet) fick jag låna rektorns rum, då han ej var där just då...Det var den planeringen...

På eftermiddagen skulle jag ha två prov i franska, samtidigt. Detta hade jag förberett för redan tidigare. Men när jag kommer till klassen, inser jag att ena provet är för en annan kurs, dvs fel prov... Bara att rusa iväg och kopiera om och till råga på allt var det många sidor!

Efter detta hade jag en lektion i spanska, som faktiskt gick utan några som helst problem, förutom nätet då... Hur ska man föra frånvaro om nätet ej funkar? = IT-landsproblem

Ok, väl hemma var det bara att sätta igång med budgeten. För under denna härliga dag blev jag uppringd av kassören som inte kunde komma i kväll och bad mig göra budgeten. JAG, den mest ekonomiska personen, som min man brukar säga? Men jag gjorde ett förslag och ringde till en styrelseledamot som kunde fixa till det sista :-) Tack för det!

Innan mötet behövde jag skriva ut några sidor, så jag åkte till jobbet i god tid innan det var dags,  men väl där fanns det inget nät (som sagt) och om det inte finns något nätverk, kan man inte skriva ut något... Tillbaka hem, skriva ut de sista sidorna på skrivaren där bläcket nästan var slut. Kom med andan i halsen till mötet, då jag ville förbereda allt där borta.

Men tack och lov avslutades dagen med ett trevligt årsmöte! Jag åkte dit i tron att vi skulle bli färre i styrelsen, men vi fick två nya styrelseledamöter! Och jag fick förtroendet att fortsätta som ordförande! Något rätt måste jag ändå ha gjort och efter denna dag kändes det som ett mycket välbehövligt gott slut på dagen!

Snöäventyr

I morse vaknade jag i god tid, tyckte jag och fixade mig i ordning. Tanken på att ta sparken till jobbet, försvann dock snabbt, då jag såg vilken snöyra det var där ute. Jag undrade vad grannen höll på med, när han gick fram och tillbaka, om och om igen. Innan jag insåg att det hade snöat MYCKET och att grannen höll på att skotta. Jag såg också att plogbilen hade gjort upp fina vallar vid våra två infarter. Det var bara att byta om och gå ut.

När jag kom ut insåg jag snabbt att jag var tvungen att prioritera, så jag bestämde mig för att bara skotta upp garageuppfarten, men det var ju lättare sagt än gjort. Det yrde, blåste och snöade för fullt. Såna här gånger skulle man önska att man ej hade glasögon... På ett sätt skyddar de ju från snön, men samtidigt så ser man ju ingenting!

Till råga på allt hade det blåst upp ca 1,5 meter höga vallar och det var inga vallar som helst. Nej, om detta hade varit i fjällen, så hade de utfärdat STOR lavinfara, för om jag så bara petade på snön så rasade STORA block rakt ner på mig... Så där pustade jag, skottade, försökte hitta ställen dit jag kunde skotta bort snön, men det är ju så mycket snö överallt, så en del hamnade nog på andra sidan häcken på grannens sida... Det var ren styrke- och konditionsträning att få upp snön i dessa uppförsbackar, då jag var tvungen att ta fart med snörakan och springa så jag fick lite fart. Jag kunde bara ta ca 1x1 meter av gången på en gång, innan det var dags att frakta bort snön.

Precis när jag hade fått bort den mesta snön framför infarten, så körde plogbilen förbi och det var bara att börja om igen...

När jag väl kom iväg till jobbet så fick jag tänka strategiskt hur jag skulle köra och parkera. Sonen fick hoppa av vid vägen, så jag ej skulle fastna i backen vid fritids. Och jag parkerade där jag ej har nån motorvärmarstolpe, men där det var kortast väg att gå till jobbet innan jag skulle förvandlas till en snögubbe.

På eftermiddagen hade jag en promenad inplanerad med eleverna. Normalt sett tycker jag om dessa promenader och brukar säga åt eleverna att det finns inga dåliga väder... Idag hade jag dock svårt att motivera mig själv att se fram emot detta. Men när en kollega sa att det inte blåste så mycket längre, bestämde jag mig ändå för genomföra promenaden. Dessutom såg det då lite lugnare ut på väderfronten. Så det var bara att glad i hågen ställa sig framför eleverna och säga: Idag ska vi självklart ut och gå! Till en början gick det riktigt bra, förutom några hala fläckar samt ganska oplogade vägar och trottoarer. Men när vi kom ut på Matarengivägen, den enda gatan som går genom centrum, så blåste det rejält och det kändes som om snön kom in överallt. Behöver jag säga att jag ångrade mig?

Nåja, nu har jag hittat hem i snöyran, bilen står i garaget och jag sitter och håller tummarna för att det ej ska snöa i natt!