Något att sätta händerna i...

Att sätta händerna i dig,
skönt o härligt att hålla om,
ömsom hårt,
ömsom försiktigt.
Att forma dig till det jag just nu vill ha.
Jag har total makt,
tror jag iaf.
Jag kan känna varenda por i dig,
väldigt levande o nära.
Sen växer du o jag med dig inom mig.
Smakuppfylld, mätt o belåten.

Rätten till modersmålsundervisning

Jag såg den 23 januari ett nyhetsinslag från Nordnytt, där Skolinspektionen ger Kalix kommun rätt att vägra ett stort antal barn modersmålsundervisning i finska. Kommunens motiveringen var att barnen saknar grundläggande kunskaper i språket och Skolinspektionen ger kommunen rätt. Detta i en kommun som är förvaltningsområde för finska språket, kombinerat med att det gäller just finska, som är ett av minoritetsspråken i Sverige. 

Här kan ni se hela nyhetsinslaget http://www.svtplay.se/video/980166/23-1-19-15 (ca 4 min in i inslaget)

Så här står i det i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk: 

Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.  (Min egen understrykning)

I vår skollag står det att: 

7 § En elev som har en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska ska erbjudas modersmålsundervisning i detta språk om
1. språket är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet, och
2. eleven har grundläggande kunskaper i språket.

Modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk ska erbjudas även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet.

Det är detta med grundläggande kunskaper som skapar problem. Det är ytterst rektorn tillsammans med modersmålsläraren som beslutar om vilka som har rätt till modersmålsundervisningen och om de grundläggande kunskaperna är tillräckliga. Men här agerar kommunerna olika. En del är välvilliga och erbjuder modersmålsundervisning även till elever som helt saknar kunskaper, medan andra följer det strikt. Dessutom bedöms det olika från kommun till kommun vad som är grundläggande kunskaper.

Jag kan i och för sig ha en förståelse för att modersmålsläraren helst vill ha en homogen grupp med elever som redan nått en viss nivå i språket, men samtidigt så talar man om att värna minoritetsspråken. Och vilkas kunskaper, även om de nu månne vara små eller obefintliga är det man ska bevara och värna om, om inte barnens? Om det nu finns ett intresse hos både föräldrarna och barnen, då de vill att de ska lära sig sitt modersmål och utvecklas i det, varför ska man då som kommun motsätta sig detta? Även om det nu står i lagen, så är det inte en kommuns skyldighet också att arbeta för detta?

När skolinspektionen själva granskat modermålsundervisningen förra året säger de: 

Många kommuner och skolor ger inte de nationella minoriteterna tillräckligt goda möjligheter att utveckla sitt språk och sin kultur. Arbetet är ofta lågt prioriterat och bristen på lärare stor. 

Så på samma gång säger Skolinspektionen att kommunen ej behöver erbjuda modersmålsundervisning, om tillräckliga grundkunskaper saknas, samtidigt som de tycker att frågan ej prioriteras. Nu när de gett Kalix kommun rätt att agera på det här viset, kan fler kommuner hänvisa till det och agera på liknande sätt, om viljan att värna om minoritetsspråken saknas.

Europarådet har riktat kritik mot Sverige, då vi bryter mot de internationella konventionerna om minoritetsspråkenm enligt vilka, de som har ett minoritetsspråk som modersmål, har rätt till modersmålsundervisning, oavsett tidigare kunskaper.

Nu har riksdagen backat något om detta och föreslår i en motion att ta bort kravet för grundläggande kunskaper, med hänvisning till både samiskan och tornedalsfinskan, som ju förbjöds att användas i skolan och därmed finns det föräldrar som inte kunnat föra över denna kunskap vidare till sina barn. Kravet på grundläggande kunskaper kan riskera språkets framtid, säger riksdagen. 

Sammanfattningsvis tycker jag det behövs både en nationell lagstiftning som självklart följer de internationella konventionerna gällande minoritetsspråken. Men det krävs också att kommunerna ser syftet och nyttan av att erbjuda modersmålsundervisning. Detta ska inte, tycker jag, bara handla om en skyldighet från kommunens sida, utan också ett led i kommunens utveckling och satsning för att levandegöra och bevara minoritetsspråken och hur gör man det, om man inte vill utveckla barnens kunskaper i sitt modersmål oberoende tidigare språkkunskaper?

Jag rekommenderar varmt följande artikel: http://www.fria.nu/artikel/94299

Att leva med flera språk

När det gäller språkfrågor och speciellt rätten att få tala sitt eget språk, så känner jag alltid att det berör mig både djupt och starkt. Jag berättar ofta om mina egna upplevelser för både mina egna barn och mina elever, för att ge exempel, illustrera vad som är möjligt och hur det faktiskt kan vara.

Jag är ju själv född och uppvuxen i Örebro, men i en "helfinsk" familj, dvs mina föräldrar kommer från Finland och vi talade bara finska hemma. Då på 70-talet kom det ju väldig många finsktalande till Sverige och min pappa behövde inte ens lära sig svenska, utan hade både finska arbetskompisar och arbetsledare. Min mamma däremot lärde sig svenska fortare, då hennes jobb krävde det, som städerska på en skola.

När jag har pratat med mina föräldrar i vuxen ålder, och frågat om jag hade några svensktalande kompisar när jag var liten (jag har nämligen inget minne av det), så säger de att det hade jag och jag pratade finska med dem och de svenska med mig. Och det gick tydligen bra! :-) Jag gick finsk lekis och finsk skola tom. femte klass. Då började min mamma bli orolig för min svenska och flyttade mig till en svensk skola. Första tiden i den svenska skolan var väldigt jobbig, då mitt första främmande språk var svenskan och det hade jag börjat med först i trean-fyran nån gång. Jag fick stödundervisning både i svenska och engelska en lång tid framöver, kändes det som iaf.

Till mig glädje upptäckte jag hur JAG kunde lära mig svenska och det var genom grammatiken. Jag tyckte verkligen om att lära mig regler för varför det var på ett visst sätt. Samtidigt som jag inte förstod varför det inte lika gärna kunde heta ett apelsin, som en apelsin...

Min mamma var väldigt noga med att jag fick hemspråksundervisning, och det fick jag ända upp till gymnasiet. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det kändes skönt att kunna vara bra på ett språk iaf, samtidigt som jag kämpade på med andra språk. Och det gav mig en väldigt stabil grund att stå på.

För mig hör språk och identitet ihop väldigt starkt. Jag hade en lång period i mitt liv, då jag ej visste vart jag hörde hemma. I Sverige var jag finnjävel och i Finland hurri (finskt skällsord för svenskar). Mitt känslospråk var och är finska. Jag har ända sen jag lärde mig skriva, skrivit dikter. Dikter som rimmade så klart. När jag som 17-åring fick min första svenska dikt publicerad i en diktantologi för unga (förutom Olof Palme-dikten som publicerades i Nerikes Allehanda), blev jag mäkta stolt. Dikten brukade jag läsa upp när jag undervisade i svenska på gymnasiet och så frågade jag mina elever, vem de trodde hade skrivit den. De trodde alltid att det var en flykting. När jag berättade att det var jag, blev de väldigt förvånade. En rad lyder så här: Jag har tak över huvudet, men känner mig ändå hemlös. Det var nämligen så jag kände mig. Jag hade ett hem, men VAD var jag egentligen? Var jag svensk, eller finsk eller bådadera?

Någon gång under gymnasiet har jag  minne av att jag till slut hittade hem. Det var då jag samtidigt kände mig som allra mest tvåspråkig. Jag var lika bra både på finska och svenska. Efter det vände det, svenskan blev starkare, men min identitet stod fast och det gör det än idag. Jag var och är sverigefinne. Och för mig har det varit väldigt viktigt att ha en finsk nationalitet och ett finskt pass. För mig är det viktigt att känna mina rötter och samtidigt veta att jag står på stadig mark, att jag vet var jag hör hemma.

Jag har nu ynnesten att bo i ett mycket tvåspråkigt eller trespråkigt samhälle, där jag dagligen hör svenska, finska och meänkieli. Många växlar språk tom. mitt i meningar, vilket jag tyckte var väldigt konstigt i början, men nu gör jag det själv lika ofta. Varför byta till det andra språket om man t.ex. ska citera någon, när man båda kan bägge språken?

På ett av mina arbetsställen pratar man mer finska än på det andra. Vad det beror på, vet jag inte. Det jag vet är att om jag inte skulle kunna finska, så skulle jag känna mig väldigt utanför i Tornedalen. Jag känner mig hemma här, fast jag egentligen är långt hemifrån. Men visst är hemmet där man har sitt hjärta?

Om jag är riktigt arg, så kommer de finska svordomarna fram för mig. Om jag svär på svenska, vet mina kollegor, att det ej är så farligt... Känslor och språk hör tätt samman, tycker jag. Det var det som avgjorde vilket språk vi började tala med vårt första barn. Jag funderade nämligen väl och länge hur vi skulle göra då. Vad var det bästa och mest rätta att göra? Då var det någon klok person som sa: tala det språk till barnet som känns mest rätt och det gjorde vi. Och det blev helt rätt!

Om jag ej fått lära mig finska av mina föräldrar skulle jag vara betydligt mer än ett språk fattigare. Det ville jag inte utsätta mina barn för. Som tvåspråkig får man inte bara ett till språk gratis, utan en kultur, en historia, en tillhörighet, en gemenskap med traditioner och kunskaper.

Forskningen säger att man som två- eller flerspråkig lättare klarar av att läsa sig ännu fler språk. Att man då redan är van att se saker ur fler perspektiv, att jämföra och relatera. Detta tror jag absolut på och brukar berätta för mina elever, då många av dem är tvåspråkiga. Jag vet ej om teorin gått hem hos dem, men när jag brukar berätta att jag inte kunde ett enda ord svenska när jag började skolan, brukar de höja ögonbrynen. Liksom när jag säger att jag håller på Finland i hockey. :-)

Att det fortfarande idag förs diskussioner om att att det är viktigare med svenskundervisningen än modersmålsundervisningen (som det heter idag), är djupt oroväckande. Det är inget som är viktigare än det andra. Om man bor i Sverige, ska man självklart lära sig svenska, det är en skyldighet man har gentemot landet man bor i och mot sig själv. Hur ska man annars klara av ett liv här? Det tror jag ingen säger emot...  Om man har ett annat språk som modersmål, har man rättighet att lära sig det också, tycker jag. Ett land med människor med kunskaper i fler språk än ett är en rikedom. En rikedom som man inte ska håna eller förtrycka, utan förvalta väl. För allas skull.

Skymt av solen

Idag har jag haft nöjet att besöka Svansteins skola och på vägen dit såg jag solen i backspegeln och på väg tillbaka hade jag solen framför mig. Det är verkligen en ynnest att få se solen så här års. Den når inte högt upp på himlen och man ser den inte överallt. Jag bor ju i en dalgång, så just på vår gata brukar  vi inte se solen på några månader, bara skymta den bakom ett berg. Bra när man har oputsade fönster, men annars behöver man solen och ljuset för att må bra. Det är mörkt nu när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag åker hem. Att gå ut på en promenad mitt på dagen eller bara får se solen från bilen, ger en hel del energi.

Kattilakoski

En helg i bakningens tecken

Igår ville barnen att jag skulle baka och vad gör man inte för sina barns skull? :-) Dessutom var vädret verkligen tråkigt, mulet och regnigt och vad piggnar inte upp om inte lite färska bullar?

Mitt favoritrecept på bullar är den där man låter degen jäsa 75 min första omgången.

Som synes var bunken jag valt kanske i minsta laget...

Heidi hjälpte mig med pensling och sockring.

Resultatet blir väldigt luftiga och goda bullar.

Jag har lyssnat på regnandet i natt och när jag vaknade såg jag att det mesta av den lilla snö vi haft har smält bort... Tråkigt i november. Jag bestämde mig då för att vi behövde något extra gott till frukost!

Blåbärsscones

Nu fortsätter jag denna helg i kreativitetens tecken med att virka! 

Garn kan användas till mycket!

Jag såg detta i något inredningsprogram på TV och har tänkt göra det länge, men först nu blev det gjort och det tog bara en kvart. Att förnya två tråkiga lampskärmar med hjälp av lite virkgarn.

Före och efter

Bara att vira runt garn runt skärmen så som man vill ha det.

  Jag har använt mig av tre olika färger;

mörkbrun, beige och naturvit.

Effekten blir ännu finare med tänd lampa, 

då även skuggorna av garnet på insidan av lampan syns.

Storstadsäventyr

Idag blev den äntligen av... min och barnen hotellresa till Luleå. Vi skulle ju egentligen åka hit redan för flera veckor sedan, men det var helgen innan jag blev sjuk o orkade inte åka ända hit... Men nu är vi då här, efter ett antal mil på snöiga, isiga och slaskiga vägar och regn, samt två älgar, så var det till slut bara regn när jag körde. Och det verkligen skönt! Allt är ju relativt, beror ju på vad man jämför med...

Medan ja koncentrerat försökte hålla mig på vägen, kolla efter djur och få bråkiga barn att hålla sams, så började jag tänka på att i morgon är det ju Alla helgons dag och jag som tänkt shoppa, är ens affärerna öppna? Men lite sent att komma på det efter x antal mil på vägen, så tänkte jag att det kan ju inte vara som hos oss, Luleå är ju ändå en storstad!

Väl framme, lämnade jag barnen i bilen för att hämta garagenyckeln och så klart, var hotellfoajén full med folk, som dessutom själva var fulla av något mer än vatten. Jag har aldrig förut hört nån hotellreceptionist säga till en gäst som precis checkar in kl 17: Drick ej mer alkohol i kväll, för då blir du utkastad...  Visst, sa han och bänglade upp en tolvpack öl under armen och gick in i hissen...

När jag väl checkat in, så visste jag att det roliga var kvar, att parkera på Quality hotels garage. Ni som varit där förut, vet hur otroligt trångt det är där. Det finns fler betongpelare än kvadratmeter där. Behöver jag säga att det nu är ännu trängre, då de håller på och bygger om? Till slut fick jag backa in med hjälp av Samis vägledning, medan Ismo gallskrek i bilen. Men inga repor blev det iaf o vi tog oss helskinnade upp på hotellrummet.

Ett luftigt och rymligt rum fick vi. Jag har bott med alla tre barnen på andra hotell på halva utrymmet, så detta var rena lyxen! :-)

Eftersom jag var osäker på affärerna öppettider i morgon skyndade vi oss iväg ut i rusket, fast jag helst hade helst velat sitta i Ismos vagn... Det är olika ljusinstallationer på stan nu, bl.a. detta:

Jag tänkte att det viktigaste var att hitta en overall till Heidi eller iaf täckbyxor, då hon har en jacka. Vi gick in på Intersport där jag såg -50% skylten och glad i hågen rusade jag fram och hittade ett par byxor som borde passa Heid. Till min glädje så tyckte hon om byxorna och efter utprovning, så blev det ett snabbt beslut att köpa dem.  I all hast såg jag en snygg overall till Ismo och tänkte att den borde passa honom. 800 kr för en overall var ju ok.  

I kassan blev jag dock lite förvånad, då jag insåg att täckbyxorna jag köpt åt Heidi, visserligen var till halva priset, men då ursprungspriset var 1200kr, så var inte halva priset, sååå billigt direkt tyckte jag. Där stod jag och skulle snabbt ta ett beslut, 10 min innan affären skulle stänga och tänkte att det fick gå... 

På vägen därifrån fick jag ågren och tänkte att jag inte är riktigt klok, så dyra byxor har jag aldrig köpt. Men i den raska promenaden i regnet, försökte jag hitta bra argument för mitt dyra inköp: Byxorna är säkert jättebra! (iof har jag ju precis skrivit om detta på FB, att dyra märken inte alltid är bra, men ändå...), de går säkert att sälja för ett bra pris sen (fast jag vet att Heidi brukar slita upp det mesta, då hon mest rullar runt i snödrivorna), tills jag till slut hittade det bästa argumentet: Jag köpte ju jackan till henne igår, för endast 40 kr på Kupan. Så med tanke på att jag för sammanlagt 640 kr köpt både jacka o byxor, så var det ju inte så illa! :-)

Detta firade jag med att inte bara köpa en sorts té på Tehuset, utan två! :-)

Efter strumpinköp och reafynd på Lindex, kunde jag inte dra ut på ätandet längre. Barnen höll tydligen på att dööö av hunger. Så då traskade vi iväg till Max. Insåg hur billigt det är att äta där, ej nyttigt, men ack så billigt. För ungefär samma sak betalade jag mer än dubbelt så mycket i söndags, på Tomtelandet i Rovaniemi, men det är väl tomten man betalar för där, eller?

Barnen fick iaf leka av sig där:

Sami o Heidi fick var sin milshake och det var premiär för dem, de har aldrig druckit det  förut, så det var värt de pengarna (där rök den billiga maten...) det kostade!

När vi kom till hotellet ville barnen se Bolipompa, men det närmaste vi kom Barnkanalen var danskt tecknat. Det dög ett tag, sen fick de kolla på min dator i stället. Bara att inse, detta hotell är inget familjehotell, utan konferenshotell. Men barnen var inte så ledsna för det, för nu var det dags att bada i badkar. Denna gång var det premiär för Ismo: 

När Ismo nästan förvandlats till ett russin och jag frågade om det inte skulle vara roligt att ha badkar hemma också, utbrast han: Ja, vi tar med den här och duschen också! :-)

Sedan skulle alla andra också bada... Heidi hade smugglat med något som mer liknade en vattenkanon än vattenpistol och Sami fick jag till slut ropa ut därifrån, då det var dags att sova. Ismo VILLE sova, som han sa... Nu gick det inte riktigt så smärtfritt, men efter 45 min, somnade han till slut och jag kunde ta en snabbdusch. 

Nu ska jag lägga upp en taktik för morgondagen... Om jag mutar Sami med en bokhandel, Ismo med nån billeksak/biltröja och Heidi med vad som helst, så borde det funka.

Frågan är bara när frukosten öppnar, för jag tror inte de gör det kl 6 en lördag som dessutom är en helgdag... Go natt! :-)