Shopping på barnens villkor...

När man ska åka och shoppa med 3 barn, så gäller det att vara lite klok och planera rätt. :-) Ismo ber man packa ner leksaker i sin ryggsäck, Sami ett antal böcker och Heidi I-paden. Då går de 7 milen i bilen nästan hur fort som helst. När barnen väl är bältade i bilen, kan jag passa på att njuta av den vackra Tornedalen, då vägen söderut går efter älven.

Det gäller att ta det tråkigaste först, vilket idag var skoaffären. Som tur var, var det lite folk där och personalen var förstående för Ismo som sprang omkring och gömde sig, så Sami hittade sina vinterskor (exakt samma som han haft tidigare, fast en storlek större), Heidi nya gympaskor  (då dem jag köpte för två veckor sen visade sig vara för hala) och jag hittade ett par skor som jag egentligen ej alls hade behov av men helt plöstligt satt dem bara på fötterna och så bra de satt också! ;-)

Sen var det dags för mat och iof att äta på Max är ju inte det nyttigaste, men då fick Ismo leka av sig o jag hade gott om tålamod över till den stackars nya personen som jobbade där och hade en STOR skylt där det stod NY PÅ JOBBET på bröstet. Skylten hade ej alls behövts, för jag har sällan sett nån så förvirrad och bortkommen. Jag tyckte tom. synd om henne. Men hon fick allt rätt till slut och vi fick magarna mättade.

Och till sist hamnade vi på Ikea. Det var faktiskt Ismo som tjatade om att åka dit, iof för att leka på Småland, men ändå. :-) Och jag behövde ju köpte en ny taklampa till Heidi, då hon växt så mycket och ej fick plats att gå under den förra lampan. Helst av alla vill hon också kunna stå på händer i rummet, men det är ej så lätt, med den låga takhöjden vi har på andravåningen. :-) Nåja, nu har hon en illgrön lampa, som jag lovat hänga upp, sen efter att hon städat sitt rum. Man måste ju vara smart, tjänster och gentjänster…

Och hur fick jag Sami att gå med på att åka till Ikea, då han verkligen inte ville dit, utan hade bråttom hem till biblioteket? Jo, jag bad honom ta med en bok, gav honom en tjuga att köpa en kanelbulle (han ÄLSKAR kanelbullar) och dryck och så fick han sätta sig i en soffa och vänta på oss, medan vi shoppade. Fast det gick undan, på 40 min hade vi checkat in och ut Ismo på Småland, gått igenom hela affären och lämnat parkeringsplatsen för att åka hemåt. :-)

Vi hann till biblioteket 30 min innan stängningsdags, lämpade av Sami och passade på att leverera 3 Ikea-påsar till Kupan med gamla och urvuxna barnkläder. Det känns alltid skönt att kunna hjälpa andra och alltid får man lite bättre samvete, speciellt efter en konsumeringsdag som denna.

Men visst längtar jag efter att kunna shoppa helt ensam, kunna strosa runt i affärerna och inte bara springa in och ut och endast köpa det jag är ute efter. Fast det blir ju betydligt mer ekonomiskt på detta sätt. Och snart kommer jag att kunna göra det också. Just nu får jag passa på att göra det bästa här och nu.

Det roligaste idag var faktiskt ett butiksbesök, som jag ej alls planerat för, nämligen djuraffären. Jag tänkte att barnen kanske skulle vilja titta på djuren där. Det hela slutade med att jag själv blev helt hänförd av de max 5 cm långa sköldpaddsungarna och Ismo av de färglada akvariefiskarna. Samtidigt som Sami och Heidi fyndade vackra stenar för en mycket liten peng. Så alla var nöjda och belåtna och det var ju precis det som var tanken med denna dag.  :-)

Ett av dagens fynd. Pajform från ÖoB. 

Fredagen den tjugonde...

För en vecka sen var det fredag den trettonde, men det kändes som det var det idag...

Jag började dagen med att komma till jobbet och snabbt inse att både lypsyl och fackmobil var hemma. Ja, det förstnämnda kanske inte var hela världen, och då jag ej skulle vara facklig idag och ej hade tid att åka hem och hämta dem, så tänkte jag att det får gå ändå. Att det kanske skulle bli en lugn dag, vilket jag med facit i hand inte skulle ha tänkt eller sagt...

Klockan 8 var det dags för första lektionen. Läxförhöret gick smärtfritt. På schemat: Maria-trampet, vilket innebär promenad med eleverna. Det småduggade lätt när vi startade promenaden, men då vi inte skyller på dåligt väder, gick vi självklart ut ändå. Duggregnet gick dock över till nåt som mer liknade hällregn,  så resultat blev en aningen slickad frisyr, för jag hade ju inget paraply med mig...

Lektion nr 2 var på tur. Jag gick igenom vad vi skulle göra, men eleverna sa att: Vi skulle ju ha läxförhör. Vilket läxförhör, inte ska ni väl ha nåt? tänkte jag.  Kollade planeringen, visst skulle de ha det. Nästa fundering: Hade jag gjort nåt läxförhör? Jag hade inget minne av det iaf. Hade jag redan ett färdigt? Hittade till slut den på datorn, skrev ut och hämtade det, insåg att det var fel förhör, skrev ut på nytt. Men det är ju bra med kondition eller hur? :-)

Nåja, sen efter lunchen var det dags för min web-föreläsning. Snabbt insåg jag att nätet krånglade. Jag bytte nät, stängde av och på. Men efter att jag blivit utloggad 3 ggr på 30 min, packade jag ihop alla grejer, gick så snabbt jag nu kunde över skolgården, över till min sal och loggade in igen. Jag hann vara inne precis så många minuter, så läraren hann säga, Bonjour Minna och vad hände då? Strömavbrott... Inte något långt, men det räckte ju för att stänga av alla nätverk och det tog ett tag innan jag kunde få kontakt med min lärare i Falun och kurskamrat i Italien.

På något sätt lyckades jag med att både presentera mina åsikter om viktiga epoker i fransk språkhistoria, presentera mitt förslag på en vetenskaplig språkartikel jag ska skriva och säga Au revoir, innan kl 15.

Då var jag helt slut, men stannade kvar ett tag för att skicka några akuta mail. Samtidigt fick jag telefonsamtal hemifrån om att det minsann inte fanns något alls att äta hemma och att jag snart skulle ha ett barn mindre, för han skulle svälta ihjäl...

Försökte minnas vad Sami sa att jag skulle handla (Ja, han har bättre koll än jag nuförtiden) samtidigt som jag skulle öppna bildörren. Vad såg jag då? Jo, en lypsyl ligga på marken och tog upp den. Då såg jag att det låg något misstänkt likt en mobil, bredvid lypsylen... Jodå, där låg min fackmobil, som jag uppenbarligen hade tappat där ca 8 timmar tidigare.... Som tur var hade den varken blivit stulen an nån eller förstörd av hällregnet, för tur i oturen var att jag parkerat under ett stort träd. Men jag kom ihåg att dra åt handbromsen iaf, försökte jag trösta mig med när jag satte mig i bilen. :-)

Därifrån åkte jag iväg för att hämta Ismo från förskolan. Han var i full färd med lek när jag kom och var endast 2 cm ifrån att få en fullträff  mitt ansikte med en hård plastboll, men jag var i det stadiet att jag bara log åt det hela...

 I ett svagt ögonblick igår hade jag lovat honom att åka till järnaffären för att han skulle få köpa en leksak, då han kommit i mål i Ormen, som är ett led i ett belöningssystem. Jag kan inte säga att jag var på köpa-leksaker-humör, men att försöka säga det till en köpsugen 4-åring med mycket gott minne, kändes ju lönlöst, så snabbt iväg till järnaffären. Och ja, vi har ingen leksaksaffär men en järnaffär som säljer det mesta, inklusive leksaker.

Nåväl, Ismo gick direkt till Bakugan-avdelningen och ville ha ett paket med tre olika figurer. När jag såg priset på det försökte jag övertyga om att de enskilda grejerna var jättefina och mer speciella, men han höll inte med. När jag sa att det var för dyrt, kontrade han med: Det innehåller ju TRE. Och, ja visst när jag räknade på det, så fick man en på köpet om man köpte tre-i-ett.paket. Varken min ork eller mina nerver höll för denna argumentation en dag som denna, så han fick det han ville. Han härmade allt jag sa och sa både Trevlig helg! till en bekant och Tack och hej då! till expediten när vi var på väg ut. Kändes lite tröstande när jag gick ut ur affären med x antal kronor fattigare.

Ismo ville att jag skulle öppna förpackningen redan  i bilen. Jag funderade i ca 2 sek och insåg att det var lika bra då jag bl.a. skulle hämta ut pengar och då kunde han ju hålla på med dem i stället för att tjata om att åka hem. Så sagt och gjort, försökte öppna förpackningen så fort jag kunde och ja, ni vet ju HUR fast leksaker sitter nuförtiden. Det hela slutade med att en av de där figurerna gick sönder innan jag ens hann få ut det. Tillbaka till affären för att få en ny.

Middagen idag blev Sibyllas, igen, men det var det jag mäktade med. Nu sitter jag och jäser framför TV:n medan barnen har sitt fredagsmys, jag tror jag tar det först när de sover. Om jag orkar och inte somnar först av alla. Denna fredag den tjugonde september...

Björkar, bastubad och barndomens somrar

För mig är björkar något som verkligen hör sommaren till och speciellt till min barndoms finska somrar, men jag återkommer till det lite senare. :-)

Sommarens ankomst signaleras av de små musöronen som slår ut på björkarna och då vi som inte har nån egentlig vår här uppe, i stället får uppleva en underbar explosion av grönska och helt plötsligt är sommaren här.

Jag beundrar de vackra vita stammarna på dessa träd, som jag tycker är rena konstverk och är lika vackra året om, eller hur?

Men det allra bästa med björken är dess helande kraft i bastun! När mina föräldrar köpte sitt alldeles nybyggda hus, rev de ut badkaret och byggde en bastu dit på en gång. Att bada bastu varje kväll och det med björkris är en självklarhet för dem. Nu gör inte jag det varje kväll och inte med björkris varje gång jag bastar, mest för att jag är för lat att städa bastun så ofta. ;-)

Visste ni förresten att om man ska göra björkris, så är det en viss tid på sommaren, när det är bäst att göra det, beroende på om det är full/halvmåne och att det egenligen är under EN dag som man ska göra björkriset som man sedan antingen torka el frysa till vintern, för att riset ska hålla så bra som möjligt utan att fälla massor av löv? Känslan att sen mitt i  den kalla vintern ta fram björkriset, lägga det i blöt i kokhett vatten, få njuta av doften av den gångna sommaren i bastun och känna de läkande löven piskas mot kroppen är helt oslagbar. Och vad är viktiga storhelger som t.ex. julafton utan ett bastubad med björkris?

Jag glömmer aldrig när jag bodde i Björkarnas stad, Umeå och en av våra vänner fick barn. Vi skulle bada bastu och jag fick flera gånger övertyga henne att hon verkligen kunde ta den några månader gamla bebisen med in i bastun. Vågar man verkligen det? frågade hon om och om igen. För henne var det hur konstigt som helst. Men sen när hon såg hur lungt barnet blev och hur hon njöt, så slappnade även mamman av. För mig som är uppväxt med bastu en gång/vecka på badhuset i Sverige och somrarna i Finland där vi självklart badade bastu i utebastun varje kväll, var detta inget märkvärdigt utan något helt naturligt! :-)

Nu har min far gjort några björkris till mig inför den kommande vintern. De hänger på tork ute i förrådet. Än så länge kan jag njuta av dagsfärsk björk, men jag vet att jag har några som jag sparar att njuta av under vissa utvalda bastubad.

Jag avslutar med ett citat från min mor, vars första fråga till läkaren efter diverse operationer alltid varit: När får jag börja bada bastu igen? :-)

Ei sitä oikein puhtaaksi tule muualla kuin saunassa! 

Man blir inte riktigt ren nån annanstans än i bastun! 

Gästrum och syhörna

De senaste dagarna har ommöblering av Ismos rum, lett till att en bäddsoffa åkt upp och ner i huset... Då den gamla soffan var så stor, fick ej min syhörna plats längre i övervåningens hall. Men bara nån dag efter att vi fått upp soffan, hittade jag en betydligt mindre soffa, som vi åkte och hämtade från Haparanda.

Så nu får våra gäster en mindre säng att sova i, medan jag har kvar min syhörna. Den prioriteringen känns rätt, då jag oftare syr, än vad vi har övernattande gäster. :-) Och jag hoppas våra gäster kan ha överseende med det.

Soffan fyndades begagnad för 200 kr, tvättades med skumtvätt 

och med nya kuddar från Ikea tycker jag det blev riktigt bra. 

Dessutom fick Sami ett nytt favoritställe att läsa på! :-)

Jag klädde om ett gammalt Ikea-bord med vaxduk som jag fyndade för 30 kr 

för ett bra tag sen och nu kom till användning. :-)

Ismos rum

Då det var dags att ta bort bäddsoffan från Ismos rum, han ska sova själv nu :-), så blev det ju mer utrymme i rummet och möjlighet att möblera om. Passade också på att köpa en nya hylla från Ikea, som jag funderat på länge och tänkte att det skulle passa både rummet och behoven väl.

Vy när man kommer in i rummet. 

Nyinköpt Trofast-hylla. Verkligen nöjd med den. Plats för mycket lego och leksaker. 

Myshörna, fixad med gamla mattor från Samis rum, kuddfodral med djur och vägghängare från tiden när Sami och Heidi var små och de nya stora röda kuddarna hittade jag på Ikeas fyndavdelning. Gungstolen är min gamla. :-)

Ny plats för sängen. Hoppas Ismo sover gott där! :-)

Tejpa loss...

Idag har jag storhandlat washitjep. Det finns ju så många olika fina! :-)

Jag har redan tidigare använt mig av det till både Samis och Heidis rum. 

Ugglorna sitter på grenar av tejp.

Och kanten på Heidis medaljhylla är tejpad. 

Idag ville jag fixa till ett bord som hade repor på kanterna, så här är före-bilden: 

Och här efter! Jag är riktigt nöj iaf! :-) Tejpen är dock väldigt tunn, 

men med två varv tejp runt syntes det bättre mot det svarta. 

Ismo har länge velat ha upp bilaffischer på sitt rum och jag har funderat vad man ska sätta upp med, utan att det blir märken på väggarna och här kommer svaret! 

Och till sist tog jag bort de fula magnetskenorna på vår "anslagsvägg" 

och använde vadå, jo washi-tejp förstås! 

Jag har fler idéer på gång, men det får vänta tills andra projekt blir färdiga först! :-)

Att bo in en by...

I höst har jag bott 15 år i Övertorneå. Jag som är född och uppvuxen i Örebro, hur kan man hamna i en liten by nära Polcirkeln? När jag hade min första klass på gymnasiet frågade killarna: Varför flyttade du hit från Umeå (där jag pluggade till lärare), från en stad till en by? Jag fick jobb här, var mitt svar. Men det dög inte. De undrade om jag inte  hade nån släkting här och den första frågan jag fick när jag gick in en lokal butik var: Vems flicka är du då? (fast på tornedalsfinska)

Jag insåg fort att här var det viktigt vem man var eller framför allt, från vilken släkt eller familj man kom ifrån. Och hade man ingen anknytning var det svårare att bli accepterad, det fick jag också lära mig den hårda vägen.

Jag har alltid blivit väl bemött på arbetet och i byn. Men att verkligen komma in i samhället, är en helt annan sak. Att hitta någon att umgås med utanför jobbet, på sin fritid, sånt tar tid. Alla här har sin familj och sin släkt nära, många tom. på samma gård. De första åren jobbade jag mest, så tiden gick fort ändå. Visst fick jag lappsjukan emellanåt, framför allt för att jag tycker om att shoppa och då är utbudet inte så stort här, men med en och annan resa till Luleå, så löstes det också.

Åren gick och första barnet kom. Då blev det ganska snabbt mycket lättare att komma in i samhället. Men visst kände jag mig ensam ibland, men när jag hörde talas om öppna förskolan, som då var på Fritidshem Regndroppen, gick jag dit glad i hågen, bara för att upptäcka att det oftast bara var jag och en, max 2 till. Det lades sedan ner då så få kom dit, men jag såg inte heller många annonser som berättade om det. Jag återkommer till detta om att annonsera om saker... Men vi hade babysim i Svanstein och att åka drygt 3 mil för att komma dit, tänkte jag att det bara var att gilla läget, när man bor som man gör...

När mitt andra barn föddes var det fullt upp med två barn, så det kommer jag inte så mycket ihåg av, mer  än att församlingen hade träffar för föräldralediga och där var det betydligt fler. Roligt, tyckte jag! När barnen började förskolan, träffade man ännu fler andra föräldrar och sakta men säkert så började bekantskapskretsen utökas. Att ha barn är inte självklart ett måste här, men uppenbarligen ett sätt att lättare komma in i samhället.

När barnen växte upp började jag inse vad jag saknade. Jag undrade varför man inte hade nån lekpark i Turovaara. Det är ju ett stort villaområde vi bor i, så man kan ju undra? I södra Sverige har man ju lekparker i princip på varje gård. Jag är själv uppväxt på en lekpark eller lekplats iaf med några gungor, sandlåda mm mellan två radhus. Inte kommer jag ihåg att jag var där med mina föräldrar (kanske när jag var alldeles liten), utan mina föräldrar var hemma och jag var ute på gården och med de andra barnen och lekte. Här  har ju alla var sin gård, var ett svar jag fick när jag frågade. Sen gjordes Jägmästarparken i ordning och så glad jag blev. Visst, jag får gå till centrala byn, men det kunde ju ändå vara lite omväxling, men när det efter bara några år, var fullt med skräp och glassplitter kändes inte så kul, för att inte tala om utrustningen som ej underhållits så bra. Jag har tom. firat en nationaldag där, då jag skämdes för att vara där med barnen pga hur det såg ut där...

Nej, om vi har velat leka med barnen nån annanstans än hemma, har vi gjort det på barnens förskola, men kvällstid självklart. Och nu när de äldsta går i skolan, åker de faktiskt till skolgården och leker, även om jag nu inte tycker det är det mest lockande stället, så tycker de ändå om att vara där. Det finns ett pingisbord och bra ställen att gömma sig på, får jag till svar. :-) Vad vi föräldrar vill ha till våra barn, stämmer inte alltid överens med barnens önskemål! Men när vi är hos mina föräldrar i Kumla, vill barnen leka på varje lekplats på vägen till affären...

Vad gör man här i byn då? frågar folk mig när jag åker söderut. Ja, vi har ju bio, men då går ju en film 2 max 3 kvällar, så det gäller att de passar en precis då. Simhallen är öppen hela 3 timmar/kväll, men det har lördagsöppet, vilket ju är bra. Nu har jag varit en hel del till Finland och simmat, då de har mer generösa öppettider, speciellt då jag var föräldraledig och kunde åka dit på dagen. Jag började mer och mer upptäcka utbudet på finska sidan.

Vi har ett otroligt fint bibliotek hos oss, med underbar personal och där har jag också varit på babybokprat med Ismo och de ordnar olika arrangemang med författare, teater till barn mm. Ett stort eloge till dem! Men om man vill låna serietidningar och seriepocket, då åker man till biblioteket i Ylitornio, det vet Sami! :-)

Heidi är den sportiga typen och då passar det utmärkt att bo i Övertorneå, för utbudet att träna för barn är verkligen stort. Hon har tidigare tränat ishockey, men just nu har det varit innebandy, basket, skidåkning och fotboll. Och det mesta har varit helt gratis! För den som gillar gymnastik, dans eller cirkus finns det möjlighet för det på finska sidan och Heidi har nu tränat cirkus i 3 år. Där kostar det lite, men är absolut överkomligt och mycket välorganiserat.

Sami är inte så sportig av sig, och efter att ha fått tips av hans gudmor, som undrade om man inte kunde ordna nån bokcirkel för barn på biblioteket, så gick jag dit och frågade och ja, de ordnade det! Det är det jag tycker om mycket i denna by, att vissa saker går så väldigt lätt att få fixat, om man frågar rätt person. Men visst vet jag att det inte alls är så överallt, och framför allt politiken får mycket kritik för att beslutsgångarna är så långa och krokiga.

I vissa sammanhang utgår man från att folk vet allt... Jag blir tokig på när min dotter kommer hem och säger: Nu börjar den träningen kl 16 t.ex. När jag frågar hur hon vet det, är oftast svaret, nån har sagt det eller det satt en lapp uppe på skolan. Trots att jag faktiskt jobbar på skolan (dock ej på lågstadiet), så ser jag inte alla dessa lappar och att lita vad ett barn säger, det kan man inte alltid göra. Jag vet inte hur många gånger vi har åkt till fel träningsplats och fel tid, pga fel information. Numera har vi tel nr till de flesta personer, så vi vet vem vi ska ringa till. Men att t.ex. behöva åka till Ishallen för att veta när det är friåkning, tycker jag inte ska behöva vara nödvändigt. Varför har inte kommunen en digital anslagstavla på sin hemsida, där man lägger ut träningstider, öppettider, extra öppettider på loven på diverse ställen mm. Att lita på att informationen går fram från barnmun till en annan är ej att lita på. Och tro mig, jag har mailat förslaget till kommunen för nåt år sen, men inget har hänt... Eller kanske ska de lokala idrottsföreningarna ha informationen ute på sina sidor?

Då kommer vi in på ett annat aktuellt samtalsämne, detta med att klaga eller inte klaga. Här tycker jag det tornedalska uttrycket: Ei se kannate (det lönar sig inte) tyvärr stämmer in alldeles för ofta. Folk är snabba på att klaga, men kanske inte alltid till rätt person, eller rätt ställe. Hur ska man då kunna få till nån ändring, undrar jag? Jag tycker man ska vara ärlig och säga som man tycker. Att få läsa i dagstidningen att föräldrar i byn ej vågar vara med på bild, då de klagar på kommunen, är verkligen skrämmande. Det är 2013 och vi har demokrati. Här gäller det att föräldrar som är missnöjda klagar till kommunen, skolan, eller vad det nu än är. Jag får ibland höra att anledningen att jag vågar klaga är att jag är lärare. Nej, säger jag, jag gör inte det för att jag är lärare, utan för att jag är en människa, en människa som tycker att man ska vara ärlig, om man är missnöjd med något, säger man vad man tycker och klagar inte bara bakom ryggen på personen eller myndigheten. Det hör till vanligt hyfs! Jag brukar säga att kanske vågar jag klaga då jag ej kommer härifrån, men jag skulle verkligen hoppas att alla verkligen vågade säga sin mening, i stort som i smått! Vad lär vi oss våra barn, om vi inte själva är ärliga med vad vi tycker?

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen trivs här, trots myggen på sommaren, trots att det finns en del att klaga på, så är det mesta bra eller tom. mycket bra. Jag känner mig trygg med att låta barnen cykla själva till skolan, jag trivs med att bo nära inpå naturen och tack vare mitt fackliga jobb kommer jag ut i storstaden ganska ofta och kan tanka kontakter, kultur mm, för att åter klara av att bo i en liten by där alla känner alla.

För så är det, när jag flyttade hit, visste alla snabbt vem jag var, men jag visste inte vem nån var. Nu när det är semestertid, så kan jag i Ica-kön se vilka som är hemvändare och ej bofasta. Jag pratar numera norrländska och har en man som både fiskar och jagar. Vi och barnen pratar både finska och svenska. Vi klassar oss som tornedalingar, jag gör det iaf, trots att jag kommer från Närke. Här har jag min familj, här trivs jag på jobbet, här väljer jag att leva och bo, här är jag hemma, både i sinnet och i hjärtat och just nu är här i en by i Tornedalen.

P.S. Vi hade faktiskt tempererat utebad innan Umeå fick det! Sen att man får hålla huvudet under vattnet för att kunna njuta av det utan myggbett, är ju en annan sak! ;-)