En vän till mig uttryckte sig ungefär så här för en tid sen: Ibland behöver man åka bort, för att komma sig själv närmare. Så kan jag också känna emellanåt. Mitt i det som pågår, livet, barnen, vardagen, jobbet, facket. Mycket på gång samtidigt. Då hinner man inte reflektera över vad det är man egentligen vill. Är det detta jag vill hålla på med? Mår jag bra av det? Är det värt det?
På ett sätt kan det vara skrämmande att börja tänka så. Att byta inriktning, att byta bana, att styra sig mot något nytt och okänt är ju alltid mer eller mindre olustigt, speciellt om man är en person som är van att ha kontroll över livet, som vill veta vad som kommer att hända i framtiden. Att fortsätta i gamla banor kan ju vara något som känns tryggt och lättare att fortsätta med, än att inte veta riktigt hur framtiden ska se ut.
Att bara ge, är ju generöst, men ej alltid så självnärande. Man måste också själv få något ut av det man gör, ej bara offra sig för att göra andra nöjda. Därför tror jag på att välja sådant i livet, som faktiskt ger en energi tillbaka också, som får en att både känna sig behövd, samtidigt som man själv får något i gengäld, om det då handlar om kunskap, inspiration eller livsglädje, kan ju variera beroende på vad man gör och när i livet det sker. Men målet måste ändå alltid vara någon slags balans, att ej bara ge eller ta, utan att befinna sig någonstans mittemellan. Så att vågen ej slår över.
Att släppa kontrollen kan ibland vara det enda sättet att faktiskt börja styra sitt liv, i den riktning man vill gå. Klyschan att ingenting är omöjligt, stämmer ju. Det är bara en själv (oftast iaf) som sätter gränser för vad som är möjligt eller inte. Inte någon annan, utan en själv. Och om man inte kan komma sig själv närmare, kan man inte heller nå dit man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar