Jag har den senaste veckan varit sjuk. Jag har haft tur och inte varit sjuk på länge, så det ska man ju vara glad för. Men det är alltid frustrerande att helt plötsligt bara inse att NU måste jag faktiskt vara hemma. Att jag inte hade nåt val. Kroppen orkade helt enkelt inte med mer. Jag hade ju faktiskt jobbat redan några dagar, med feber i kroppen, bortkopplad med alvedon, med begynnande halsont och hosta. Så här i efterhand kan jag ju tänka, att kanske borde jag stannat hemma redan tidigare? Kanske hade jag inte blivit så dålig då? Det är alltid lätt att vara efterklok...
Men ni vet hur det är, speciellt som lärare. Visst man KAN bara lämna sitt jobb, men hur många gör det i verkligheten? Jag har i alla fall svårt att släppa arbetet helt, jag vill fixa planering åt vikarien och speciellt om det är en vikarie som inte kan nån spanska, så måste ju uppgifterna anpassas, i varje fall till de elever som precis har börjat läsa spanska. Jag känner att jag både för min egens skull, jag får bättre samvete av att veta att eleverna har vettiga uppgifter att jobba med, samt för elevernas skull, mår bättre av att lägga ner det arbete som behövs, trots att jag är sjuk. Men hur klokt är detta egentligen? Och vilken bild ger jag som facklig representant, att jag jobbar trots att jag är sjuk?
Nu blev jag faktiskt så sjuk att jag helt enkelt inte orkade förbereda till alla lektioner, mailade till rektorn då, som svarade: Är du sjuk förväntas det inte att du jobbar. Detta är nog något vi alla, inklusive jag måste ta lärdom av.
Som sjuk, kommer man också i kontakt med sjukvården. Jag har varit kontakt med läkare, sjuksköterska mm flera ggr. Jag har haft både bra och dåliga erfarenheter av dessa kontakter. Att få känna sig förstådd och bli hjälpt måste ju vara det som är sjukvården syfte. Men när man vissa gånger känner att man får kämpa i motvind, ej blir lyssnad, ej blir tagen på allvar, känns det ganska hopplöst. Jag är verkligen inte den som tar kontakt med sjukvården i tid och otid, i onödan, men när jag väl gör det, vill jag få hjälp. Det tycker jag inte är för mycket begärt. Att efter en veckas sjukdom blir sjukskriven i TVÅ hela dagar, känns nästan som ett skämt. Men jag var ju välkommen tillbaka på måndag, om jag ej blev bättre, sa läkaren.
Jag vill inget annat än att så snabbt som möjligt komma tillbaka till jobbet och jag vill verkligen inte utnyttja det sjukförsäkringssystem vi har. Jag är fullt medveten om att det idag också ställs större krav på läkarna, när de skriver läkarintyg och att Försäkringskassan har skärpt sina regler. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad detta faktiskt kostar samhället, att jag pga detta kanske får besöka läkaren flera ggr, det är ju inte gratis varken för mig eller samhället? Nu är jag inte dödssjuk, men inte frisk heller och jag vet att vi har en billig och bra sjukvård i Sverige, men det är ju ändå en kraftansträngning också att ta sig dit, sitta i väntrummet och vänta mm. Den lilla ork jag har kvar, skulle jag väl kunna spara på i stället? Hur jobbigt är det inte för de som är allvarligt sjuka?
Trots att jag varit sjuk är det jag som i huvudsak tagit hand om skjutsning av våra barn till förskola och skola, då min man åker iväg på jobb redan före kl 5 på morgonen... Och då Heidi har stukat foten har hon ej kunnat cykla till skolan, vilket hon annars kunnat göra. Dessutom har vi ju vår minsting som måste till förskolan. Och att få upp honom, kläder på och iväg en ej alltid så glad 3-åring är inte lätt annars heller, och speciellt inte när man ej mår bra. Men man klarar det, är det ju bara att konstatera.
När jag ej orkat med allt som jag brukar, så har Sami och Heidi fått ta större ansvar hemma, men faktiskt också själva TAGIT mer ansvar. Och jag har fått se sidor hos dem, speciellt hos Sami som jag ej sett, eller kanske ej haft tid att se tidigare, eller låtit honom ta den platsen... Jag har insett vilket otroligt tålamod han har med Ismo, han kan vara pedagogisk och förklarar länge och väl olika saker för sin lillebror, som faktiskt lyssnar på honom. Fram tills nu, tycker jag de mest bråkat med varandra. Jag har blivit imponerad flera gånger under den senaste veckan. Och som jag berömt Sami och som han växt av detta beröm! Underbart att se! :-)
Nu får vi se hur detta fortsätter. Jag har efter många om och med idag fått hostmedicin utskrivet... När läkaren frågade vilket yrke jag har, så kunde jag inte låta bli att tänka följande: Vilken lärare (eller någon annan för den delen) hade kunnat jobba med knappt nån röst, som hostar så att hon håller på o spyr, med feber i kroppen och avsaknad av ork? Men jag hoppas läkaren har rätt, att jag blir bättre under helgen. Att hostmedicinen hjälper, som jag redan fått darrande fingrar av...
Nästa vecka väntar antingen begynnande lönerevision i Övertorneå kommun måndag morgon, avtalsinfo i Luleå på em. och kurs i Lag och avtal i praktik i Piteå tisdag till torsdag. Eller så blir det en vecka till i min nya sköna soffa. För om inte annat, så har jag denna vecka fått uppleva, att den soffa vi köpt är mycket skön att kurera i, det går att sitta, ligga, halvsitta, sova, titta på TV och skriva på datorn. I flera olika positioner, i flera olika hörn. Alltid något.
Nu ska jag fortsätta husera i soffan. Solen har tittat fram mellan de mörka molnen idag. Jag anar en ljusning, eller är det bara en hägring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar