Att ta hand om sig själv från topp till tå...

Att ta hand som sig själv är inte så enkelt. Det är mycket lättare att ge andra råd, men att själv verkligen göra det är verkligen inte alltid så lätt. Det finns alltid andra saker som man "borde" göra, först och sen, kanske om man har tid kvar, gör man det där som bara är för att man själv ska må bra. 

Jag har börjat träffa en psykolog som gett mig många kloka råd. Bl.a. sa hon så här om minnet: att om man ej minns något, ska man ej försöka jaga det, utan vänta tills det kommer tillbaka. Att minnet är som en fågel i en bur. Om man släpper ut fågeln, kommer den tillbaka förr eller senare. Detta har jag verkligen försökt leva efter på sistone. Att försöka att inte bli så frustrerad, mer stressad eller arg på mig själv, för att jag inte minns namn eller platser. 

Jag har också fått göra en del andningsövningar, för att att slappna av och det är konstigt vilka saker som kommer fram när man bara koncentrerar sig på att lyssna och känna sin egen andning. Plötsligt känner jag också hur ont jag har i t.ex. axlarna...

Jag har ju en lång historia när det gäller just fysisk smärta. Hade ischias för första gången när jag var 18 år. Jag går med mer eller mindre ständig värk i både axlar, nacke och rygg. Under åren har jag försökte med allt ifrån läkare, sjukgymnast, kotknackare, träning mm. Visst förstår jag att jag skulle må bra om jag gjorde mindre av vissa saker el mer av andra, men det gäller att hitta motivationen, orken och möjligheten till det. Och vart ska man börja när det gått så långt att ett ständigt tillstånd av värk, till slut blir ett normal tillstånd.? Då känns det övermäktigt. Jag är van att halta fram efter att dammsugit el på annat sätt ansträngt mig... Smärttröskeln höjs ständigt. På gott och ont. Mest ont. 

Det finns inget ont som inte för nåt gott med sig brukar man ju säga. :-) Nu när jag är sjukskriven för stress och faktiskt även utmattningssyndrom enligt senaste intyget, så blev jag föreslagen att vara med om Multi modal rehabilitering. Ja, vad är det? kan man ju undra, vilket jag också gjorde. Det handlar om att man tar hand om HELA kroppen, från topp till tå. Man har kontakt med läkaren, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut som tillsammans utarbetar en plan för vad som ska göras för att hela jag ska må bra. Jag har nu fått tid till första träffen om knappt 2 veckor, så sen lär jag veta mera. 

Jag är fortsatt halvtid sjukskriven tom sportlovet. Sen får vi se... Jag känner att jag är gladare och orkar med lektionerna bättre, men att jag fort blir trött. Jag känner att jag orkar med barn och hem bättre och har mer tålamod kvar när jag kommer hem, än tidigare. Då tålamodsbanken ofta redan var  tom vid hemkomst. Och att då orka ta hand om hem och barn är inte alltid så lätt. 

Det finns mycket utmaningar kvar för mig. Bl.a.  måste lära mig att inte ställa såna krav på mig själv.  Att sätta mig själv i första rummet oftare. Det är lättare sagt än gjort. Som någon sa: barnen finns ju alltid där, det är ju prio 1. Men jag tror att om jag mår bättre, både psykiskt och fysiskt, så blir jag också en bättre mamma. 

Något som jag också måste lära mig, är att försöka släppa kontrollen, att acceptera att jag ej vet hur det är om en månad. Att det får vi se då. Detta är ej heller lätt, men det gäller att träna på det. Jag måste också lära mig att säga nej till det jag ej mäktar.  Och samtidigt tacka ja till det jag mår bra av. 

Jag ser ljust på framtiden och det som komma skall även om jag ej kan se i spåkulan.