Att leva med flera språk

När det gäller språkfrågor och speciellt rätten att få tala sitt eget språk, så känner jag alltid att det berör mig både djupt och starkt. Jag berättar ofta om mina egna upplevelser för både mina egna barn och mina elever, för att ge exempel, illustrera vad som är möjligt och hur det faktiskt kan vara.

Jag är ju själv född och uppvuxen i Örebro, men i en "helfinsk" familj, dvs mina föräldrar kommer från Finland och vi talade bara finska hemma. Då på 70-talet kom det ju väldig många finsktalande till Sverige och min pappa behövde inte ens lära sig svenska, utan hade både finska arbetskompisar och arbetsledare. Min mamma däremot lärde sig svenska fortare, då hennes jobb krävde det, som städerska på en skola.

När jag har pratat med mina föräldrar i vuxen ålder, och frågat om jag hade några svensktalande kompisar när jag var liten (jag har nämligen inget minne av det), så säger de att det hade jag och jag pratade finska med dem och de svenska med mig. Och det gick tydligen bra! :-) Jag gick finsk lekis och finsk skola tom. femte klass. Då började min mamma bli orolig för min svenska och flyttade mig till en svensk skola. Första tiden i den svenska skolan var väldigt jobbig, då mitt första främmande språk var svenskan och det hade jag börjat med först i trean-fyran nån gång. Jag fick stödundervisning både i svenska och engelska en lång tid framöver, kändes det som iaf.

Till mig glädje upptäckte jag hur JAG kunde lära mig svenska och det var genom grammatiken. Jag tyckte verkligen om att lära mig regler för varför det var på ett visst sätt. Samtidigt som jag inte förstod varför det inte lika gärna kunde heta ett apelsin, som en apelsin...

Min mamma var väldigt noga med att jag fick hemspråksundervisning, och det fick jag ända upp till gymnasiet. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det kändes skönt att kunna vara bra på ett språk iaf, samtidigt som jag kämpade på med andra språk. Och det gav mig en väldigt stabil grund att stå på.

För mig hör språk och identitet ihop väldigt starkt. Jag hade en lång period i mitt liv, då jag ej visste vart jag hörde hemma. I Sverige var jag finnjävel och i Finland hurri (finskt skällsord för svenskar). Mitt känslospråk var och är finska. Jag har ända sen jag lärde mig skriva, skrivit dikter. Dikter som rimmade så klart. När jag som 17-åring fick min första svenska dikt publicerad i en diktantologi för unga (förutom Olof Palme-dikten som publicerades i Nerikes Allehanda), blev jag mäkta stolt. Dikten brukade jag läsa upp när jag undervisade i svenska på gymnasiet och så frågade jag mina elever, vem de trodde hade skrivit den. De trodde alltid att det var en flykting. När jag berättade att det var jag, blev de väldigt förvånade. En rad lyder så här: Jag har tak över huvudet, men känner mig ändå hemlös. Det var nämligen så jag kände mig. Jag hade ett hem, men VAD var jag egentligen? Var jag svensk, eller finsk eller bådadera?

Någon gång under gymnasiet har jag  minne av att jag till slut hittade hem. Det var då jag samtidigt kände mig som allra mest tvåspråkig. Jag var lika bra både på finska och svenska. Efter det vände det, svenskan blev starkare, men min identitet stod fast och det gör det än idag. Jag var och är sverigefinne. Och för mig har det varit väldigt viktigt att ha en finsk nationalitet och ett finskt pass. För mig är det viktigt att känna mina rötter och samtidigt veta att jag står på stadig mark, att jag vet var jag hör hemma.

Jag har nu ynnesten att bo i ett mycket tvåspråkigt eller trespråkigt samhälle, där jag dagligen hör svenska, finska och meänkieli. Många växlar språk tom. mitt i meningar, vilket jag tyckte var väldigt konstigt i början, men nu gör jag det själv lika ofta. Varför byta till det andra språket om man t.ex. ska citera någon, när man båda kan bägge språken?

På ett av mina arbetsställen pratar man mer finska än på det andra. Vad det beror på, vet jag inte. Det jag vet är att om jag inte skulle kunna finska, så skulle jag känna mig väldigt utanför i Tornedalen. Jag känner mig hemma här, fast jag egentligen är långt hemifrån. Men visst är hemmet där man har sitt hjärta?

Om jag är riktigt arg, så kommer de finska svordomarna fram för mig. Om jag svär på svenska, vet mina kollegor, att det ej är så farligt... Känslor och språk hör tätt samman, tycker jag. Det var det som avgjorde vilket språk vi började tala med vårt första barn. Jag funderade nämligen väl och länge hur vi skulle göra då. Vad var det bästa och mest rätta att göra? Då var det någon klok person som sa: tala det språk till barnet som känns mest rätt och det gjorde vi. Och det blev helt rätt!

Om jag ej fått lära mig finska av mina föräldrar skulle jag vara betydligt mer än ett språk fattigare. Det ville jag inte utsätta mina barn för. Som tvåspråkig får man inte bara ett till språk gratis, utan en kultur, en historia, en tillhörighet, en gemenskap med traditioner och kunskaper.

Forskningen säger att man som två- eller flerspråkig lättare klarar av att läsa sig ännu fler språk. Att man då redan är van att se saker ur fler perspektiv, att jämföra och relatera. Detta tror jag absolut på och brukar berätta för mina elever, då många av dem är tvåspråkiga. Jag vet ej om teorin gått hem hos dem, men när jag brukar berätta att jag inte kunde ett enda ord svenska när jag började skolan, brukar de höja ögonbrynen. Liksom när jag säger att jag håller på Finland i hockey. :-)

Att det fortfarande idag förs diskussioner om att att det är viktigare med svenskundervisningen än modersmålsundervisningen (som det heter idag), är djupt oroväckande. Det är inget som är viktigare än det andra. Om man bor i Sverige, ska man självklart lära sig svenska, det är en skyldighet man har gentemot landet man bor i och mot sig själv. Hur ska man annars klara av ett liv här? Det tror jag ingen säger emot...  Om man har ett annat språk som modersmål, har man rättighet att lära sig det också, tycker jag. Ett land med människor med kunskaper i fler språk än ett är en rikedom. En rikedom som man inte ska håna eller förtrycka, utan förvalta väl. För allas skull.

Skymt av solen

Idag har jag haft nöjet att besöka Svansteins skola och på vägen dit såg jag solen i backspegeln och på väg tillbaka hade jag solen framför mig. Det är verkligen en ynnest att få se solen så här års. Den når inte högt upp på himlen och man ser den inte överallt. Jag bor ju i en dalgång, så just på vår gata brukar  vi inte se solen på några månader, bara skymta den bakom ett berg. Bra när man har oputsade fönster, men annars behöver man solen och ljuset för att må bra. Det är mörkt nu när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag åker hem. Att gå ut på en promenad mitt på dagen eller bara får se solen från bilen, ger en hel del energi.

Kattilakoski

En helg i bakningens tecken

Igår ville barnen att jag skulle baka och vad gör man inte för sina barns skull? :-) Dessutom var vädret verkligen tråkigt, mulet och regnigt och vad piggnar inte upp om inte lite färska bullar?

Mitt favoritrecept på bullar är den där man låter degen jäsa 75 min första omgången.

Som synes var bunken jag valt kanske i minsta laget...

Heidi hjälpte mig med pensling och sockring.

Resultatet blir väldigt luftiga och goda bullar.

Jag har lyssnat på regnandet i natt och när jag vaknade såg jag att det mesta av den lilla snö vi haft har smält bort... Tråkigt i november. Jag bestämde mig då för att vi behövde något extra gott till frukost!

Blåbärsscones

Nu fortsätter jag denna helg i kreativitetens tecken med att virka! 

Garn kan användas till mycket!

Jag såg detta i något inredningsprogram på TV och har tänkt göra det länge, men först nu blev det gjort och det tog bara en kvart. Att förnya två tråkiga lampskärmar med hjälp av lite virkgarn.

Före och efter

Bara att vira runt garn runt skärmen så som man vill ha det.

  Jag har använt mig av tre olika färger;

mörkbrun, beige och naturvit.

Effekten blir ännu finare med tänd lampa, 

då även skuggorna av garnet på insidan av lampan syns.

Storstadsäventyr

Idag blev den äntligen av... min och barnen hotellresa till Luleå. Vi skulle ju egentligen åka hit redan för flera veckor sedan, men det var helgen innan jag blev sjuk o orkade inte åka ända hit... Men nu är vi då här, efter ett antal mil på snöiga, isiga och slaskiga vägar och regn, samt två älgar, så var det till slut bara regn när jag körde. Och det verkligen skönt! Allt är ju relativt, beror ju på vad man jämför med...

Medan ja koncentrerat försökte hålla mig på vägen, kolla efter djur och få bråkiga barn att hålla sams, så började jag tänka på att i morgon är det ju Alla helgons dag och jag som tänkt shoppa, är ens affärerna öppna? Men lite sent att komma på det efter x antal mil på vägen, så tänkte jag att det kan ju inte vara som hos oss, Luleå är ju ändå en storstad!

Väl framme, lämnade jag barnen i bilen för att hämta garagenyckeln och så klart, var hotellfoajén full med folk, som dessutom själva var fulla av något mer än vatten. Jag har aldrig förut hört nån hotellreceptionist säga till en gäst som precis checkar in kl 17: Drick ej mer alkohol i kväll, för då blir du utkastad...  Visst, sa han och bänglade upp en tolvpack öl under armen och gick in i hissen...

När jag väl checkat in, så visste jag att det roliga var kvar, att parkera på Quality hotels garage. Ni som varit där förut, vet hur otroligt trångt det är där. Det finns fler betongpelare än kvadratmeter där. Behöver jag säga att det nu är ännu trängre, då de håller på och bygger om? Till slut fick jag backa in med hjälp av Samis vägledning, medan Ismo gallskrek i bilen. Men inga repor blev det iaf o vi tog oss helskinnade upp på hotellrummet.

Ett luftigt och rymligt rum fick vi. Jag har bott med alla tre barnen på andra hotell på halva utrymmet, så detta var rena lyxen! :-)

Eftersom jag var osäker på affärerna öppettider i morgon skyndade vi oss iväg ut i rusket, fast jag helst hade helst velat sitta i Ismos vagn... Det är olika ljusinstallationer på stan nu, bl.a. detta:

Jag tänkte att det viktigaste var att hitta en overall till Heidi eller iaf täckbyxor, då hon har en jacka. Vi gick in på Intersport där jag såg -50% skylten och glad i hågen rusade jag fram och hittade ett par byxor som borde passa Heid. Till min glädje så tyckte hon om byxorna och efter utprovning, så blev det ett snabbt beslut att köpa dem.  I all hast såg jag en snygg overall till Ismo och tänkte att den borde passa honom. 800 kr för en overall var ju ok.  

I kassan blev jag dock lite förvånad, då jag insåg att täckbyxorna jag köpt åt Heidi, visserligen var till halva priset, men då ursprungspriset var 1200kr, så var inte halva priset, sååå billigt direkt tyckte jag. Där stod jag och skulle snabbt ta ett beslut, 10 min innan affären skulle stänga och tänkte att det fick gå... 

På vägen därifrån fick jag ågren och tänkte att jag inte är riktigt klok, så dyra byxor har jag aldrig köpt. Men i den raska promenaden i regnet, försökte jag hitta bra argument för mitt dyra inköp: Byxorna är säkert jättebra! (iof har jag ju precis skrivit om detta på FB, att dyra märken inte alltid är bra, men ändå...), de går säkert att sälja för ett bra pris sen (fast jag vet att Heidi brukar slita upp det mesta, då hon mest rullar runt i snödrivorna), tills jag till slut hittade det bästa argumentet: Jag köpte ju jackan till henne igår, för endast 40 kr på Kupan. Så med tanke på att jag för sammanlagt 640 kr köpt både jacka o byxor, så var det ju inte så illa! :-)

Detta firade jag med att inte bara köpa en sorts té på Tehuset, utan två! :-)

Efter strumpinköp och reafynd på Lindex, kunde jag inte dra ut på ätandet längre. Barnen höll tydligen på att dööö av hunger. Så då traskade vi iväg till Max. Insåg hur billigt det är att äta där, ej nyttigt, men ack så billigt. För ungefär samma sak betalade jag mer än dubbelt så mycket i söndags, på Tomtelandet i Rovaniemi, men det är väl tomten man betalar för där, eller?

Barnen fick iaf leka av sig där:

Sami o Heidi fick var sin milshake och det var premiär för dem, de har aldrig druckit det  förut, så det var värt de pengarna (där rök den billiga maten...) det kostade!

När vi kom till hotellet ville barnen se Bolipompa, men det närmaste vi kom Barnkanalen var danskt tecknat. Det dög ett tag, sen fick de kolla på min dator i stället. Bara att inse, detta hotell är inget familjehotell, utan konferenshotell. Men barnen var inte så ledsna för det, för nu var det dags att bada i badkar. Denna gång var det premiär för Ismo: 

När Ismo nästan förvandlats till ett russin och jag frågade om det inte skulle vara roligt att ha badkar hemma också, utbrast han: Ja, vi tar med den här och duschen också! :-)

Sedan skulle alla andra också bada... Heidi hade smugglat med något som mer liknade en vattenkanon än vattenpistol och Sami fick jag till slut ropa ut därifrån, då det var dags att sova. Ismo VILLE sova, som han sa... Nu gick det inte riktigt så smärtfritt, men efter 45 min, somnade han till slut och jag kunde ta en snabbdusch. 

Nu ska jag lägga upp en taktik för morgondagen... Om jag mutar Sami med en bokhandel, Ismo med nån billeksak/biltröja och Heidi med vad som helst, så borde det funka.

Frågan är bara när frukosten öppnar, för jag tror inte de gör det kl 6 en lördag som dessutom är en helgdag... Go natt! :-)

Gillestuga blev sovrum

Nu börjar det till slut bli helt färdigt. Mitt stora projekt i somras. Att förvandla gillestugan i källaren till vårt sovrum. Det var under sommarlovet som jag betsade närmare 60 kvm furupanel, samt målade tak och trappa. Det saknas ännu fler lampor, tavlor o lite annat smått. Men i det stora hela är det färdigt o jag måste säga att jag är mer än nöjd! :-)

 

Trappan ner till källaren.

                             

Gången in till det nya sovrummet. Till höger ingång till pannrummet.

           

Här hade jag redan hunnit röja bort en del grejer från gillestugan

Nu sovrum med walk-in-closet bakom draperierna. 

Dörren till höger går till...

  

 

Här kan man nu sitta o vila sig efter bastun... Det ska komma upp en liten spegel, krokar mm. Bänken hittade jag på FB, målade om den bara.

Tomt på väggarna ännu...

 

Trappan behöver ännu målas en sista gång.

Att bli sjuk kan öppna nya perspektiv

Jag har den senaste veckan varit sjuk. Jag har haft tur och inte varit sjuk på länge, så det ska man ju vara glad för. Men det är alltid frustrerande att helt plötsligt bara inse att NU måste jag faktiskt vara hemma. Att jag inte hade nåt val. Kroppen orkade helt enkelt inte med mer. Jag hade ju faktiskt jobbat redan några dagar, med feber i kroppen, bortkopplad med alvedon, med begynnande halsont och hosta. Så här i efterhand kan jag ju tänka, att kanske borde jag stannat hemma redan tidigare? Kanske hade jag inte blivit så dålig då? Det är alltid lätt att vara efterklok...

Men ni vet hur det är, speciellt som lärare. Visst man KAN bara lämna sitt jobb, men hur många gör det i verkligheten? Jag har i alla fall svårt att släppa arbetet helt, jag vill fixa planering åt vikarien och speciellt om det är en vikarie som inte kan nån spanska, så måste ju uppgifterna anpassas, i varje fall till de elever som precis har börjat läsa spanska. Jag känner att jag både för min egens skull, jag får bättre samvete av att veta att eleverna har vettiga uppgifter att jobba med, samt för elevernas skull, mår bättre av att lägga ner det arbete som behövs, trots att jag är sjuk. Men hur klokt är detta egentligen? Och vilken bild ger jag som facklig representant, att jag jobbar trots att jag är sjuk?

Nu blev jag faktiskt så sjuk att jag helt enkelt inte orkade förbereda till alla lektioner, mailade till rektorn då, som svarade: Är du sjuk förväntas det inte att du jobbar. Detta är nog något vi alla, inklusive jag måste ta lärdom av.

Som sjuk, kommer man också i kontakt med sjukvården. Jag har varit kontakt med läkare, sjuksköterska mm flera ggr. Jag har haft både bra och dåliga erfarenheter av dessa kontakter. Att få känna sig förstådd och bli hjälpt måste ju vara det som är sjukvården syfte. Men när man vissa gånger känner att man får kämpa i motvind, ej blir lyssnad, ej blir tagen på allvar, känns det ganska hopplöst. Jag är verkligen inte den som tar kontakt med sjukvården i tid och otid, i  onödan, men när jag väl gör det, vill jag få hjälp. Det tycker jag inte är för mycket begärt. Att efter en veckas sjukdom blir sjukskriven i TVÅ hela dagar, känns nästan som ett skämt. Men jag var ju välkommen tillbaka  på måndag, om jag ej blev bättre, sa läkaren.

Jag vill inget annat än att så snabbt som möjligt komma tillbaka till jobbet och jag vill verkligen inte utnyttja det sjukförsäkringssystem vi har. Jag är fullt medveten om att det idag också ställs större krav på läkarna, när de skriver läkarintyg och att Försäkringskassan har skärpt sina regler. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad detta faktiskt kostar samhället, att jag pga detta kanske får besöka läkaren flera ggr, det är ju inte gratis varken för mig eller samhället? Nu är jag inte dödssjuk, men inte frisk heller och jag vet att vi har en billig och bra sjukvård i Sverige, men det är ju ändå en kraftansträngning också att ta sig dit, sitta i väntrummet och vänta mm. Den lilla ork jag har kvar, skulle jag väl kunna spara på i stället? Hur jobbigt är det inte för de som är allvarligt sjuka?


Trots att jag varit sjuk är det jag som i huvudsak tagit hand om skjutsning av våra barn till förskola och skola, då min man åker iväg på jobb redan före kl 5 på morgonen...  Och då Heidi har stukat foten har hon ej kunnat cykla till skolan, vilket hon annars kunnat göra. Dessutom har vi ju vår minsting som måste till förskolan. Och att få upp honom, kläder på och iväg en ej alltid så glad 3-åring är inte lätt annars heller, och speciellt inte när man ej mår bra. Men man klarar det, är det ju bara att konstatera.

När jag ej orkat med allt som jag brukar, så har Sami och Heidi fått ta större ansvar hemma, men faktiskt också själva TAGIT mer ansvar. Och jag har fått se sidor hos dem, speciellt hos Sami som jag ej sett, eller kanske ej haft tid att se tidigare, eller låtit honom ta den platsen... Jag har insett vilket otroligt tålamod han har med Ismo, han kan vara pedagogisk och förklarar länge och väl olika saker för sin lillebror, som faktiskt lyssnar på honom. Fram tills nu, tycker jag de mest bråkat med varandra. Jag har blivit imponerad flera gånger under den senaste veckan. Och som jag berömt Sami och som han växt av detta beröm! Underbart att se! :-)

Nu får vi se hur detta fortsätter. Jag har efter många om och med idag fått hostmedicin utskrivet... När läkaren frågade vilket yrke jag har, så kunde jag inte låta bli att tänka följande: Vilken lärare (eller någon annan för den delen) hade kunnat jobba med knappt nån röst, som hostar så att hon håller på o spyr, med feber i kroppen och avsaknad av ork? Men jag hoppas läkaren har rätt, att jag blir bättre under helgen. Att hostmedicinen hjälper, som jag redan fått darrande fingrar av...

Nästa vecka väntar antingen begynnande lönerevision i Övertorneå kommun måndag morgon, avtalsinfo i Luleå på em. och kurs i Lag och avtal i praktik i Piteå tisdag till torsdag. Eller så blir det en vecka till i min nya sköna soffa. För om inte annat, så har jag denna vecka fått uppleva, att den soffa vi köpt är mycket skön att kurera i, det går att sitta, ligga, halvsitta, sova, titta på TV och skriva på datorn. I flera olika positioner, i flera olika hörn. Alltid något.

Nu ska jag fortsätta husera i soffan. Solen har tittat fram mellan de mörka molnen idag. Jag anar en ljusning, eller är det bara en hägring?

Älvens skönhet

Jag har alltid drömt om ett hus som ligger vid vatten, där jag kan se vattnet genom fönstret, samtidigt som jag diskar... Nu har det inte blivit så. Har inte långt till vatten, men ser det inte från köksfönstret.

Då Heidi har cirkusträning på finska sidan, har jag en anledning att varje söndag åka över bron till Finland och varje gång vill jag fota, för det är så vackert. Just i kväll tyckte jag det var speciellt vackert då det var kyligt i luften, halvmånen var stor och höstfärgerna klara. Sen blir det aldrig riktigt lika fint på bild, men jag gjorde ett försökt iaf! :-)

Att byta fokus

Att bara ta en dag i sänder, har känts som en stor utmaning för mig den senaste tiden. Det är mycket på gång, har fått nya utmaningar och ska ut på flera resor, om allt går som det skall... Och det är just det, allt går inte alltid som det ska göra, vilket jag fått erfara senast idag, på flera olika planer.

Jag vet ju att det är en av lärarens största utmaningar att hela tiden vara flexibel, man vet aldrig riktigt till 100% vad som ska hända och måste anpassa sig efter det. Samtidigt som jobbet aldrig blir monotont tack vare detta, så kan det också bli svårplanerat och utmanande pga detta. Att byta fokus, får man göra ofta, då det händer något som akut måste åtgärdas, eller något annat sker så att planeringen spricker.

Mitt i allt som händer på jobbet, så har vi en 3-åring hemma som verkligen testar sina gränser. Han vill helst vara med mig dygnet runt, vilket kan bli ansträngande, då jag inte ens får gå på toa ifred... Jag har tänkt att detta är väl en 3-årstrots av det värre slaget, för jag kan inte riktigt minnas att det var sååå illa med de äldre barnen, eller så var det det, men jag har förträngt det hela! :-)

Nu har han blivit sjuk och jag inser att det kanske är pga det han varit så grinig på sistone, och då börjar jag ju tycka synd om honom, samtidigt som jag får dåligt samvete. Vem skulle inte bli grinig om man har munnen full med blåsor? Men det är ju inte så lätt att veta om man ej kollar och han inget säger...

I morgon blir det att byta fokus, från att jobba fackligt och gå på en föreläsning om etik och värdegrund (som jag verkligen sett fram emot)  till att vabba i stället. Och jag får se om det blir nån Stockholms-resa för mig i slutet på veckan. Det har jag också längtat efter, att träffa ordförande från hela landet, däribland mina "goa vänner" från ordförandeutbildningen! :-) De som fick mig att skaffa Faceboook, som jag nu är sååå beroende av på gott och ont...

Men nu är det Ismo som är nummer ett och någon måste vara hemma och ta hand om honom. Får se vem det blir och hur det går. Nu ska jag vara hemma i morgon iaf. En dag i taget. Här och nu. Hur svårt det än är.

I höstens tecken

Idag passade jag på att på ut på en promenad, alldeles själv. Jag minns inte ens när jag sist gjort det, så det var nog dags för det! :-) Som tur var hann jag med det när solen ännu var framme och innan regnet kom.

Jag har lite svårt för hösten, då jag inte tycker om när det blir mörkare, när grönskan försvinner och temperaturen sjunker. Tiden fram till första snön kan vara riktigt mörk och jobbig. Men då gäller det att passa på en vacker höstdag som denna, att njuta av det naturen erbjuder.

Så jag tog en kort, men skön promenad ner till Särkijärvi, en liten sjö alldeles nära där vi bor.