Film, bad och skratt

Jag har tillbringat nästan precis ett dygn på Cape East i Haparanda med kollegor från gymnasiet och det var väl utnyttjade timmar minsann! Vi åkte från Övertorneå 11 igår fredag och kom tillbaka idag kl 14. På agendan hade vi entreprenörskap. Vi fick både lyssna på intressanta föreläsare och jobba med att genom att producera en egen film gestalta entreprenörskap. Ett nytt sätt att  närma sig ett ämne som vi tidigare har jobbat mycket med  i vår kommun. Det kommer kännas roligt att tillsammans med eleverna kunna använda film som ett medel i undervisningen, nu när jag har fått testa på det själv.

Att bo på Cape East, som ligger på Sveriges östligaste fastlandspunkt, är en upplevelse i sig. Anläggningen ligger alldeles vid havet och både hotellrummen och restaurangen har en otrolig utsikt över Torneälv. När vi kom dit i fredags var det mulet och dimmig, men i morse möttes vi av en klarblå himmel och sol.

Jag hade bokat en behandling i går kväll och fick vård av ansikte, fötter och händer. Väl värt de pengarna! Att det kan vara så avslappnande att bara låta någon annan ta hand om en! Något man egentligen borde unna sig oftare, men tyvärr sätter både plånboken och tiden stopp för det.

Efter behandlingen var de dags för spat, som jag hade hört mycket gott om! Självklart provade jag det mesta, vilket innebar 4 olika slags bastun, bl.a. världens största bastu, som tyvärr blev något av en besvikelse för mig. Visst, utsikten var väldigt fin, men att behöva gå uppför och nerför väldigt branta trappor i bastun, som i själva verket var ett genomgångsrum, för att komma upp till en pool på taket och till andra bastun, tyckte inte jag var en optimal lösning. I en bastu vill jag kunna slappna av, inte känna mig som en fotgängare (fast i detta fall sittande) vid en hårt trafikerad väg. Naturligtvis badade jag också både ute och inne. Det var ganska mycket folk där, så det gällde att hitta någonstans det var lite glesare med besökare. Den häftigaste upplevelsen var Dunderduschen, som består av att man får 100 liter  4-gradigt vatten över sig i en MYCKET kraftig, dusch, det känns som en någon hällde vattnet från en tunna och det var väldigt kallt. Och efter att ha värmt upp mig i stenbastun, kändes det helt ok och som en annorlunda upplevelse. Men att bada i de kalla baden skippade jag iaf...

Att vara på Cape East innebär också att man äter en del, eller rättare sagt väldigt mycket... Under vårt dygn hade vi sex tillfällen att äta på. Maten var mycket god, men det som imponerade mig mest var ändå fikat eller refreshments som det också kallades.. Alla dessa små snittar av olika bakverk, små praliner, kex, ost, fruktspett, croissanter, ja, listan kan göras lång. Jag blev inspirerad till vad jag ska hitta på i sommar!
:-)

Sammanfattningsvis kan jag säga att denna resa kändes lärorik, inspirerande, rolig och avslappnande. Det ger så mycket att bara byta miljö när man ska lära sig något nytt, och inte alltid ta det kvart över tre på skolan. Att få tillfälle att umgås med sina kollegor på detta sätt ger också mycket. Det var länge sen jag skrattat så mycket och det kändes som om jag behövde det!

Macho eller mes/ Insida och utsida

Via jobbet har jag igår och idag fått uppleva teater Scratch föreställning Broderskap och sedan workshop med Machofabriken. Detta handlade om vad som är typiskt för killar, vad som är manligt. Intressant och tankeväckande att prata om dessa normer, som både är osynliga och oskrivna, men som blir så synliga och tydliga när det blir fel. För så länge man följer normerna är det ingen som reagerar och att gå utanför ramarna kan vara både utmanande och jobbigt.

Jag tror inte jag har tänkt så mycket på detta med normer gällande hur man ska klä sig eller uppföra sig när man är att ett visst kön, förrän jag själv fick barn. För då blev det direkt väldigt tydligt. Första frågan man får som nybliven mamma är ju: Blev det en flicka eller pojke? Och sen utifrån det får man (ofta) anpassade presenter... Jag har både fått förklara för skohandlaren varför jag ville köpa röda skor till min son och fått säga till andra föräldrar som trodde samma son var en tjej när han hade rosa kläder på sig. Vilka är det som säger att det ska vara på ett visst sätt, om inte vi själva? Inte hittar barnen på det själva, utan någonstans måste det ju komma ifrån.

Som kille resp tjej, så SKA man både klä sig och uppföra sig på ett visst sätt. Vissa saker är mer acceptabla än andra och att en tjej är mer killig är väl mer acceptabelt, än att en kille är tjejig, eller? Varför är det ok att tjejer kan ha både tjej- och killkompisar, men en kille som bara har tjejkompisar blir ifrågasatt för det? En tjej som spelar hockey är tuff, medan en kille som tycker om att läsa i stället för att sporta, kan bli kallad mes.

Som lärare kan man få  höra att det ej är tufft som kille att vara duktig i skolan, "Det är ju tjejerna som är duktiga, inte vi" säger en del. Då är ju normerna verkligen starka, om de kan få en att strunta i så viktiga saker, som att få en bra utbildning, vilket ju är a och o i dagens samhälle. Men styr dessa oskrivna lagar då så mycke, att de kan låta en bli att göra vissa saker, bara för att det ska vara så,  eller är det ett sätt att gömma sig bakom det, och i stället göra som alla andra? Nu handlar ju detta alltid om generaliseringar, när man pratar om vad som är typiskt för killar och tjejer i dagens samhälle, men något är det ju som ligger bakom detta.

Vi har flera gånger i kollegiet diskuterat detta med läsning. Hur ska vi få killarna att läsa mer? Ja, hur ska man få dem att göra det, när deras egna förebilder, papporna inte heller läser så mycket? Hur ska man ändra på normer som sitter så djupt rotade? Någonstans måste man ju börja och jag glömmer aldrig när jag för länge sen bad att få läsa en killes uppsats högt inför klassen och killen undrade varför jag skulle läsa hans text, den handlade ju bara om jakten. Just, därför, sa jag, den handlade om jakten, som alla är bekanta med här och det var så vackert och verklighetstroget beskrivet, att även jag som inte jagar kunde känna den känslan han hade i skogen. Och kanske är det där någonstans vi måste börja. Börja i det som är killarnas vardag här, det som är ok och normalt och vidareutveckla det till att bli något annat eller annorlunda, skapa förutsättningar för att både killar och tjejer ska kunna våga gå utanför ramarna, våga vara det de själva vill och önskar, inte något som andra säger åt dem att vara. Att våga visa vem man är, både på insidan och utsidan borde väl vara en självklarhet?

Att förändra är att...

I dagens Härligt hemma läste jag en artikel om det stora behovet som människor idag har av att ständigt förändra sitt hem och att orsaken till det är att man vill höja sin egen status.

Jag kan inte låta bli att låta kommentera detta, då jag själv ser mig som en av de som mer eller mindre hela tiden förändrar något hemma, oavsett om det nu handlar om att måla trappan vit eller byta gardiner, så har jag oftast något inredningsprojekt på gång eller om inte, i varje fall i tanken, i planeringsstadiet. Efter ett färdigt och genomfört arbete, så dröjer det det inte länge innan jag är igång med nästa. Och vad beror det här på, kan man ju då undra?

Att mina inredningsprojekt ska höja min status i samhället, har jag inte sett som ett mål för mig, då jag ser mitt hem som min borg, där jag och min familj lever och bor. Visst, får vi också besök och visst kan jag lägga ut bilder på mina projekt på nätet, men först och främst handlar det för mig att skapa ett boende jag trivs med och som funkar i vår vardag. Det kan vara ett praktiskt problem, som till slut mynnar i en ommöblering eller inköp av vissa möbler. Som ex. kan jag ange inköpet av köksön. Jag är ju en person som tycker mycket om att baka och gör det gärna och ofta, men varje gång jag skulle sätta igång med baket var jag tvungen att tömma en köksbänk som alltid var full av saker. Detta kunde göra att jag vissa gånger kunde strunta i att baka, bara för att det kändes jobbigt att först behöva röja undan innan jag kunde sätta igång med något.

Att något jag verkligen tycker om att göra, skulle förhindras eller försvåras av hur vårt kök fungerade, kändes ju inte alls bra.  Ett tag hade jag planer på att göra om hela köket, i syfte att få till mer bänkyta men det satte både ekonomin och min andra hälft emot. Men en kväll fick jag en genialisk idé, en inte alltför dyr och fullt genomförbar. Och så glad och lycklig jag blev när jag efter en ommöblering och inköp av köksön, insåg att det faktiskt funkade och direkt blev bakningen ett ännu större och mer lättillgängligt nöje för mig! :-) Och det gläder mig när flera förvånat uttrycker HUR fick du plats med en köksö där, när jag berättar vad jag gjort, men när de ser det i verkligheten, utbrister: Ja, visst ja, SÅ kan man ju göra det! :-) Att hitta egna lösningar, att tänka i andra banor, det ger en känsla av förnöjsamhet.

För det är just det jag vill skapa ett hem jag trivs i, där det funkar att leva så enkelt och problemfritt som möjligt, men som så klart också är hemtrevligt och vackert. Och det här med vad som är vackert förändras ju definitivt med åren... Vi flyttade in i huset 2000 och renoverade då endast två rum, då allt annat var relativt nyrenoverat. Då valde jag blommiga och aprikosa tapeter med bård i vårt dåvarande gästrum, som nu är vårt sovrum och i sommar ska bli Ismos sovrum. Jag förstår verkligen inte HUR jag kunde välja dessa tapeter??? Det skulle jag aldrig göra idag.

Jag har också lärt mig av mina misstag och insett hur fint vitt egentligen är. Tidigare ville jag hellre ha färg och former, men jag har nu insett att det är betydligt lättare att ha vita väggar och i stället förändra med textilier. Och för mig som tycker om att sy och klarar av raksöm, så är det inte så svårt att sy några nya gardiner eller kuddöverdrag. Speciellt tycker jag om att förändra i barnens rum, för där vågar jag ta i mer.

Vissa gånger kan jag i efterhand inse hur jag mitt i en hektisk period, ofta om jag är missnöjd över något i mitt liv, stort eller litet, något jag inte kan förändra, eller i varje fall inte anser mig kunna eller orka förändra just nu, i stället får ett infall och helt plötsligt testar en ommöblering av vardagsrummet eller något liknande. Då kan barnen utbrista: Men mamma, vad har du nu hittat på?

Jag vet inte hur många ansökningar jag skrivit till Äntligen hemma och andra inredningsprogram och jag skulle bli överlycklig om de skulle komma hit o lösa mina problem.  Men hittills har ingen kommit, men jag lever på hoppet! :-) Och fram tills jag får besök av TV-teamet (samtidigt som mannen rymmer fältet), så får jag fortsätta läsa inredningstidningar  för inspiration,  titta på alla fixarprogram som kommer på TV:n, diskutera inredningsdetaljer på nätet eller med mina vänner och förverkliga mina små och stora inredningsdrömmar här hemma. Allt för att må bra, bo bekvämt och ej sluta drömma! För helt nöjd lär jag aldrig bli...

Tågäventyr

Jag har åkt ganska mycket tåg i mitt liv och har oftast tyckt det är ett bra färdmedel. Det är ett bekvämt sätt att resa att sätta sig på tåget på kvällen och sen nästa morgon vakna framme på rätt ort. Och visst är det bra, om det bara skulle funka som det ska... 

Jag hade ju mina onda föraningar, när jag först fick reda på att tåget skulle starta hela två timmar före utsatt tid och ironiskt nog ändå komma fram exakt samma tid. Men det som var ännu värre var att vi skulle bli tvungna att byta tåg i Stockholm. Jag och barnen hade ju faktiskt tagit ledigt en dag för att kunna åka med ett tåg UTAN byten! Det såg jag verkligen inte fram emot, att byta tåg, själv med tre barn, vagn och bagage. Men vi skulle få drygt 1 timme till godo i Stockholm, så det borde ju gå, tänkte jag. 

Natten på tåget gick som det brukar, barnen sover och jag är vaken... Jag kan inte sova på tåg även om jag är helt själv, men att dessutom sova bredvid en 3-åring i samma säng gör ju inte saken lättare...

Då vi skulle vara framme i Stockholm halv sju, tvingade jag alla upp halv sex för att hinna äta frukost, klä på oss och packa allt färdigt. Men när klockan var halv sju var vi bara i Uppsala, 50 min för sena. 

Vi fick redan på tåget reda på vilket spår vårt tåg skulle avgå från, så jag tänkte att det borde gå. Men väl framme på centralen var det kaos. Hissar som inte fungerade, dåliga skyltningar och rent ut sagt så hade jag svårt att hitta till rätt spår. Det går ju inte direkt att springa med tre barn heller mitt i morgonrusningen. Vi hoppades att tåget skulle vara försenat, för det är ju inte direkt ovanligt och till sist hittade vi fram, men precis då gick tåget, mitt framför näsan på oss. Jag hade lust att säga flera svordomar, men med tanke på barnen lät jag bli, men de förstod nog ändå att det var bäst att vara tyst.

Vi letade oss tillbaka till biljettluckorna och undrade varför det stod så många där och ja, det var väl en kö med ca 100 pers... Ingen nummerlappssystem igång, utan en fysisk kö och att stå där med tre barn är inte det lättaste. Framför allt inte när man hamnar framför stressade pensionärer (Vart har de alltid så bråttom?) som tyckte jag skulle flytta mig fram fortare... Jag log och sa något vänligt tillbaka, men inombords svor jag, igen...

Äntligen kom vi fram till biljettkassan och fick nya biljetter till nästa tåg som vi SKULLE hinna till sa hon, det gick alldeles här bredvid. Men först fick jag för få biljetter, sen när vi kom fram till rätt perrong, ropades det ut att det var spårbyte för vårt tåg, så nu fick vi gå åt ett helt annat håll, en mycket längre väg och på vägen till rätt spår ropades det ut om ännu en spårändring. Hela detta hände under ca 15 minuter. Men till slut hittade vi fram till rätt tåg och efter att ha fått upp allt och alla på tåget och hittat våra platser så gick tåget. Jag var helt slut och Ismo frågade för tusende gången, är vi framme nu?

Jag hoppas nu in i det sista att vi INTE behöver byta tåg på uppresan, för jag har fått nog av tågäventyr för ett bra tag framöver. Men nu är vi framme i all fall och kan pusta ut. Ingen snö, inget jobb på ett bra tag. DET känns helt ok!

Glad påsk till er alla! :-)