Via jobbet har jag igår och idag fått uppleva teater Scratch föreställning Broderskap och sedan workshop med Machofabriken. Detta handlade om vad som är typiskt för killar, vad som är manligt. Intressant och tankeväckande att prata om dessa normer, som både är osynliga och oskrivna, men som blir så synliga och tydliga när det blir fel. För så länge man följer normerna är det ingen som reagerar och att gå utanför ramarna kan vara både utmanande och jobbigt.
Jag tror inte jag har tänkt så mycket på detta med normer gällande hur man ska klä sig eller uppföra sig när man är att ett visst kön, förrän jag själv fick barn. För då blev det direkt väldigt tydligt. Första frågan man får som nybliven mamma är ju: Blev det en flicka eller pojke? Och sen utifrån det får man (ofta) anpassade presenter... Jag har både fått förklara för skohandlaren varför jag ville köpa röda skor till min son och fått säga till andra föräldrar som trodde samma son var en tjej när han hade rosa kläder på sig. Vilka är det som säger att det ska vara på ett visst sätt, om inte vi själva? Inte hittar barnen på det själva, utan någonstans måste det ju komma ifrån.
Som kille resp tjej, så SKA man både klä sig och uppföra sig på ett visst sätt. Vissa saker är mer acceptabla än andra och att en tjej är mer killig är väl mer acceptabelt, än att en kille är tjejig, eller? Varför är det ok att tjejer kan ha både tjej- och killkompisar, men en kille som bara har tjejkompisar blir ifrågasatt för det? En tjej som spelar hockey är tuff, medan en kille som tycker om att läsa i stället för att sporta, kan bli kallad mes.
Som lärare kan man få höra att det ej är tufft som kille att vara duktig i skolan, "Det är ju tjejerna som är duktiga, inte vi" säger en del. Då är ju normerna verkligen starka, om de kan få en att strunta i så viktiga saker, som att få en bra utbildning, vilket ju är a och o i dagens samhälle. Men styr dessa oskrivna lagar då så mycke, att de kan låta en bli att göra vissa saker, bara för att det ska vara så, eller är det ett sätt att gömma sig bakom det, och i stället göra som alla andra? Nu handlar ju detta alltid om generaliseringar, när man pratar om vad som är typiskt för killar och tjejer i dagens samhälle, men något är det ju som ligger bakom detta.
Vi har flera gånger i kollegiet diskuterat detta med läsning. Hur ska vi få killarna att läsa mer? Ja, hur ska man få dem att göra det, när deras egna förebilder, papporna inte heller läser så mycket? Hur ska man ändra på normer som sitter så djupt rotade? Någonstans måste man ju börja och jag glömmer aldrig när jag för länge sen bad att få läsa en killes uppsats högt inför klassen och killen undrade varför jag skulle läsa hans text, den handlade ju bara om jakten. Just, därför, sa jag, den handlade om jakten, som alla är bekanta med här och det var så vackert och verklighetstroget beskrivet, att även jag som inte jagar kunde känna den känslan han hade i skogen. Och kanske är det där någonstans vi måste börja. Börja i det som är killarnas vardag här, det som är ok och normalt och vidareutveckla det till att bli något annat eller annorlunda, skapa förutsättningar för att både killar och tjejer ska kunna våga gå utanför ramarna, våga vara det de själva vill och önskar, inte något som andra säger åt dem att vara. Att våga visa vem man är, både på insidan och utsidan borde väl vara en självklarhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar