Tågäventyr

Jag har åkt ganska mycket tåg i mitt liv och har oftast tyckt det är ett bra färdmedel. Det är ett bekvämt sätt att resa att sätta sig på tåget på kvällen och sen nästa morgon vakna framme på rätt ort. Och visst är det bra, om det bara skulle funka som det ska... 

Jag hade ju mina onda föraningar, när jag först fick reda på att tåget skulle starta hela två timmar före utsatt tid och ironiskt nog ändå komma fram exakt samma tid. Men det som var ännu värre var att vi skulle bli tvungna att byta tåg i Stockholm. Jag och barnen hade ju faktiskt tagit ledigt en dag för att kunna åka med ett tåg UTAN byten! Det såg jag verkligen inte fram emot, att byta tåg, själv med tre barn, vagn och bagage. Men vi skulle få drygt 1 timme till godo i Stockholm, så det borde ju gå, tänkte jag. 

Natten på tåget gick som det brukar, barnen sover och jag är vaken... Jag kan inte sova på tåg även om jag är helt själv, men att dessutom sova bredvid en 3-åring i samma säng gör ju inte saken lättare...

Då vi skulle vara framme i Stockholm halv sju, tvingade jag alla upp halv sex för att hinna äta frukost, klä på oss och packa allt färdigt. Men när klockan var halv sju var vi bara i Uppsala, 50 min för sena. 

Vi fick redan på tåget reda på vilket spår vårt tåg skulle avgå från, så jag tänkte att det borde gå. Men väl framme på centralen var det kaos. Hissar som inte fungerade, dåliga skyltningar och rent ut sagt så hade jag svårt att hitta till rätt spår. Det går ju inte direkt att springa med tre barn heller mitt i morgonrusningen. Vi hoppades att tåget skulle vara försenat, för det är ju inte direkt ovanligt och till sist hittade vi fram, men precis då gick tåget, mitt framför näsan på oss. Jag hade lust att säga flera svordomar, men med tanke på barnen lät jag bli, men de förstod nog ändå att det var bäst att vara tyst.

Vi letade oss tillbaka till biljettluckorna och undrade varför det stod så många där och ja, det var väl en kö med ca 100 pers... Ingen nummerlappssystem igång, utan en fysisk kö och att stå där med tre barn är inte det lättaste. Framför allt inte när man hamnar framför stressade pensionärer (Vart har de alltid så bråttom?) som tyckte jag skulle flytta mig fram fortare... Jag log och sa något vänligt tillbaka, men inombords svor jag, igen...

Äntligen kom vi fram till biljettkassan och fick nya biljetter till nästa tåg som vi SKULLE hinna till sa hon, det gick alldeles här bredvid. Men först fick jag för få biljetter, sen när vi kom fram till rätt perrong, ropades det ut att det var spårbyte för vårt tåg, så nu fick vi gå åt ett helt annat håll, en mycket längre väg och på vägen till rätt spår ropades det ut om ännu en spårändring. Hela detta hände under ca 15 minuter. Men till slut hittade vi fram till rätt tåg och efter att ha fått upp allt och alla på tåget och hittat våra platser så gick tåget. Jag var helt slut och Ismo frågade för tusende gången, är vi framme nu?

Jag hoppas nu in i det sista att vi INTE behöver byta tåg på uppresan, för jag har fått nog av tågäventyr för ett bra tag framöver. Men nu är vi framme i all fall och kan pusta ut. Ingen snö, inget jobb på ett bra tag. DET känns helt ok!

Glad påsk till er alla! :-)