Att hitta hem...

För snart en vecka sen var jag och såg filmen Ingen riktig finne, eller Lauluja koti-ikävästa (sånger om hemlängtan) som den heter på finska. Det är sällan filmer berör mig, på detta sätt som denna film gjorde.

Den handlade om Kai som föddes i Finland, flyttade till Sverige som 2-åring, bodde där under sin uppväxt i 10 år och sedan flyttade de tillbaka till Finland. I filmen åker han tillbaka till Sverige tillsammans med sin pappa Tauno. Filmen är en slags road-movie, då mycket utspelas i samtal i bilen på väg till och från Göteborg.

Här kan du läsa mer om filmen.
http://www.svd.se/kultur/film/rorande-resa-som-bot-mot-rotloshet_8019378.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130506

Kai berättar i filmen att trots att han har allt, fru, ett barn och ett lyckligt liv, så har han alltid känt att det är något som saknas, speciellt sen han själv fick barn.

Jag sökte själv länge efter var jag hörde hemma. Många blir förvånade när de hör mig idag och får reda på att när jag började skolan kunde jag inte många ord svenska, trots att jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag bodde och levde i Sverige, men som i ett finskt minisamhälle. Mina föräldrar var ju några av de många som under 70-talet invandrade till det bättre landet, i hopp om jobb och lycka. Vi umgicks med finnar, bodde nära finnar, pappa jobbade som betongare, hans chef var finne, liksom hans arbetskamrater. Han behövde aldrig ens lära sig svenska förrän flera år senare, när han fick en arbetsskada och fick sätta sig på skolbänken och plugga svenska. Då gick jag på högstadiet och hjälpte honom med svenskaläxorna. Mamma jobbade som städerska på en skola, och var snabbare tvungen att lära sig svenska.

Jag gick i finsk lekis och sen skola tom. femte klass. I början var vi 20-talet elever/klass. När jag slutade femman där, var vi bara några få per klass. Många familjer flyttade "hem" till Finland under denna tid. Att vi också skulle göra det, fick jag höra under hela min uppväxttid, främst av pappa som hade svårare att anpassa sig till det svenska livet.

I Sverige blev vi kallade finnar i bästa fall och finnjävlar i sämsta fall. I Finland ruotsalaiset respektive hurrit...

Jag längtade till somrarna i Finland. Varje industrisemester packades Datsun Nissan med samma årsmodell som jag, samt husvagnen. Färden gick först från Örebro upp till Haparanda och sen söderut till mellersta Finland, Hankalsalmi, där alla sjöar finns... Jag minns hur mormor och jag virkade. Hur jag åkte hölass fast jag inte fick, hade ju astma... En månad var vi där varje sommar. Det var paradiset, trots att jag ibland var tvungen att dricka nymjölkad mjölk. Vi var där också vissa jular. Jag njöt av tiden där borta, långt hemifrån och varje hemresa var lika hemsk, fyllt av tårar. Men sen kom man in i vardagen igen och kunde börja längta till nästa semester.

Så länge jag gick i den finska skolan, kommer jag inte ihåg att jag kände mig så utanför, jag fullkomligt badade i finska, både i Sverige och i Finland, men enligt min mamma hade jag också svenska kompisar, som jag pratade finska med. :-) Vi var mycket på Suomi-seura, där det arrangerades allt från morsdagsfirande till loppisar. Vi prenumeredade på finska tidningen mm.

Efter ett tag blev dock min mor orolig för om jag skulle lära mig ordentlig svenska och tyckte att det var bäst att övergå till svensk skola. Det var då chocken kom. Från att alltid ha varit tyst, men duktig i skolan, låg jag nu efter med mycket. Framför allt svenskan.

Jag hade läst 2 år svenska innan jag började sexan i Brickebackens skola. Jag fick ha stödundervisning i både svenska och engelska, engelska som då var mitt tredje språk. Det var svårt, men jag jobbade hårt. Här någonstans tror jag att jag lade grunden till mitt språkintresse. Jag var ju tvungen att lära mig svenska och då fick jag banne mig lära mig grammatiken också! :-)

Medan jag jobbade hårt med språket kände jag mig väldigt utanför i livet, skolan och hela samhället. Jag blev kallad både det ena och det andra. När svenska barn kallade mig finnjävel, kunde jag på något sätt acceptera det. Men när andra utländska barn också kallade mig det, förstod jag det inte. De var ju också icke-svenskar, på vilket sätt var jag sämre än dem? Det förstod jag inte.

Jag tog åt mig av att bli kallad svensk när jag kom till Finland. Det var ju på något sätt det jag allra minst var, svensk, för det var ju alla andra, inte jag. Jag var den där finska tjejen, som hade finska föräldrar, som var finsk medborgare och hade hela min släkt i Finland. Jag bodde bara i Sverige, men jag kände mig definitivt inte svensk.

Under hela min uppväxt, sedan jag varit ett barn, har jag skrivit dikter. I början rimmade allt! :-) Det var viktigt. Och för mig var det självklart att skriva på finska. Finskans var mina känslors språk. Jag kunde inte alls uttrycka mig på samma sätt på svenska, jag saknade helt enkelt orden för det.

Fortfarande när jag gick på högstadiet kunde jag säga ett apelsin och det lät lika bra som en apelsin... Någon gång under gymnasiet kände jag att jag var ikapp svenskan. Då var jag nog så tvåspråkig som man överhuvudtaget kan bli. Jag kände mig lika säker på båda språken. Behövde inte tveka eller fundera längre. Jag började mer och mer också hitta min egen identitet och det var sverigefinsk. Jag var en finne som bodde i Sverige. Punkt. Jag var tydlig med detta och stolt över det också.

Det har tagit mycket energi och ork att hitta hem i jaget. Att hitta det stället, som känns mest hemma, mest rätt. Vart man än flyttar i livet, måste man först hitta sig själv i själen. Det kommer man inte ifrån. hur mycket man än försöker, så jagar det där en, tills man hittar rätt.

Forfarande har jag finskt pass, det har också mina barn. Men jag har faktiskt tänkt att söka dubbel medborgarskap åt dem. Så att de själva sen en dag, kan välja vad de vill vara. För jag tror inte på tanken att sätta stämpel på någon, att någon annan bestämmer vad man är. Oavsett vad det står på passet, så är det känslan man måste hitta. Vad är jag, oavsett var jag är?

Hemma hos oss är det tillåtet att prata vilket språk man vill, bara man förstår varandra. Likaså borde det vara med nationalitet och identitet, så länge vi förstår och respekterar varandra, så spelar det ju ingen roll varifrån vi kommer.

Jag är hemma nu, i Tornedalen, på gränsen mellan två länder.