Jag insåg fort att här var det viktigt vem man var eller framför allt, från vilken släkt eller familj man kom ifrån. Och hade man ingen anknytning var det svårare att bli accepterad, det fick jag också lära mig den hårda vägen.
Jag har alltid blivit väl bemött på arbetet och i byn. Men att verkligen komma in i samhället, är en helt annan sak. Att hitta någon att umgås med utanför jobbet, på sin fritid, sånt tar tid. Alla här har sin familj och sin släkt nära, många tom. på samma gård. De första åren jobbade jag mest, så tiden gick fort ändå. Visst fick jag lappsjukan emellanåt, framför allt för att jag tycker om att shoppa och då är utbudet inte så stort här, men med en och annan resa till Luleå, så löstes det också.
Åren gick och första barnet kom. Då blev det ganska snabbt mycket lättare att komma in i samhället. Men visst kände jag mig ensam ibland, men när jag hörde talas om öppna förskolan, som då var på Fritidshem Regndroppen, gick jag dit glad i hågen, bara för att upptäcka att det oftast bara var jag och en, max 2 till. Det lades sedan ner då så få kom dit, men jag såg inte heller många annonser som berättade om det. Jag återkommer till detta om att annonsera om saker... Men vi hade babysim i Svanstein och att åka drygt 3 mil för att komma dit, tänkte jag att det bara var att gilla läget, när man bor som man gör...
När mitt andra barn föddes var det fullt upp med två barn, så det kommer jag inte så mycket ihåg av, mer än att församlingen hade träffar för föräldralediga och där var det betydligt fler. Roligt, tyckte jag! När barnen började förskolan, träffade man ännu fler andra föräldrar och sakta men säkert så började bekantskapskretsen utökas. Att ha barn är inte självklart ett måste här, men uppenbarligen ett sätt att lättare komma in i samhället.
När barnen växte upp började jag inse vad jag saknade. Jag undrade varför man inte hade nån lekpark i Turovaara. Det är ju ett stort villaområde vi bor i, så man kan ju undra? I södra Sverige har man ju lekparker i princip på varje gård. Jag är själv uppväxt på en lekpark eller lekplats iaf med några gungor, sandlåda mm mellan två radhus. Inte kommer jag ihåg att jag var där med mina föräldrar (kanske när jag var alldeles liten), utan mina föräldrar var hemma och jag var ute på gården och med de andra barnen och lekte. Här har ju alla var sin gård, var ett svar jag fick när jag frågade. Sen gjordes Jägmästarparken i ordning och så glad jag blev. Visst, jag får gå till centrala byn, men det kunde ju ändå vara lite omväxling, men när det efter bara några år, var fullt med skräp och glassplitter kändes inte så kul, för att inte tala om utrustningen som ej underhållits så bra. Jag har tom. firat en nationaldag där, då jag skämdes för att vara där med barnen pga hur det såg ut där...
Nej, om vi har velat leka med barnen nån annanstans än hemma, har vi gjort det på barnens förskola, men kvällstid självklart. Och nu när de äldsta går i skolan, åker de faktiskt till skolgården och leker, även om jag nu inte tycker det är det mest lockande stället, så tycker de ändå om att vara där. Det finns ett pingisbord och bra ställen att gömma sig på, får jag till svar. :-) Vad vi föräldrar vill ha till våra barn, stämmer inte alltid överens med barnens önskemål! Men när vi är hos mina föräldrar i Kumla, vill barnen leka på varje lekplats på vägen till affären...
Vad gör man här i byn då? frågar folk mig när jag åker söderut. Ja, vi har ju bio, men då går ju en film 2 max 3 kvällar, så det gäller att de passar en precis då. Simhallen är öppen hela 3 timmar/kväll, men det har lördagsöppet, vilket ju är bra. Nu har jag varit en hel del till Finland och simmat, då de har mer generösa öppettider, speciellt då jag var föräldraledig och kunde åka dit på dagen. Jag började mer och mer upptäcka utbudet på finska sidan.
Vi har ett otroligt fint bibliotek hos oss, med underbar personal och där har jag också varit på babybokprat med Ismo och de ordnar olika arrangemang med författare, teater till barn mm. Ett stort eloge till dem! Men om man vill låna serietidningar och seriepocket, då åker man till biblioteket i Ylitornio, det vet Sami! :-)
Heidi är den sportiga typen och då passar det utmärkt att bo i Övertorneå, för utbudet att träna för barn är verkligen stort. Hon har tidigare tränat ishockey, men just nu har det varit innebandy, basket, skidåkning och fotboll. Och det mesta har varit helt gratis! För den som gillar gymnastik, dans eller cirkus finns det möjlighet för det på finska sidan och Heidi har nu tränat cirkus i 3 år. Där kostar det lite, men är absolut överkomligt och mycket välorganiserat.
Sami är inte så sportig av sig, och efter att ha fått tips av hans gudmor, som undrade om man inte kunde ordna nån bokcirkel för barn på biblioteket, så gick jag dit och frågade och ja, de ordnade det! Det är det jag tycker om mycket i denna by, att vissa saker går så väldigt lätt att få fixat, om man frågar rätt person. Men visst vet jag att det inte alls är så överallt, och framför allt politiken får mycket kritik för att beslutsgångarna är så långa och krokiga.
I vissa sammanhang utgår man från att folk vet allt... Jag blir tokig på när min dotter kommer hem och säger: Nu börjar den träningen kl 16 t.ex. När jag frågar hur hon vet det, är oftast svaret, nån har sagt det eller det satt en lapp uppe på skolan. Trots att jag faktiskt jobbar på skolan (dock ej på lågstadiet), så ser jag inte alla dessa lappar och att lita vad ett barn säger, det kan man inte alltid göra. Jag vet inte hur många gånger vi har åkt till fel träningsplats och fel tid, pga fel information. Numera har vi tel nr till de flesta personer, så vi vet vem vi ska ringa till. Men att t.ex. behöva åka till Ishallen för att veta när det är friåkning, tycker jag inte ska behöva vara nödvändigt. Varför har inte kommunen en digital anslagstavla på sin hemsida, där man lägger ut träningstider, öppettider, extra öppettider på loven på diverse ställen mm. Att lita på att informationen går fram från barnmun till en annan är ej att lita på. Och tro mig, jag har mailat förslaget till kommunen för nåt år sen, men inget har hänt... Eller kanske ska de lokala idrottsföreningarna ha informationen ute på sina sidor?
Då kommer vi in på ett annat aktuellt samtalsämne, detta med att klaga eller inte klaga. Här tycker jag det tornedalska uttrycket: Ei se kannate (det lönar sig inte) tyvärr stämmer in alldeles för ofta. Folk är snabba på att klaga, men kanske inte alltid till rätt person, eller rätt ställe. Hur ska man då kunna få till nån ändring, undrar jag? Jag tycker man ska vara ärlig och säga som man tycker. Att få läsa i dagstidningen att föräldrar i byn ej vågar vara med på bild, då de klagar på kommunen, är verkligen skrämmande. Det är 2013 och vi har demokrati. Här gäller det att föräldrar som är missnöjda klagar till kommunen, skolan, eller vad det nu än är. Jag får ibland höra att anledningen att jag vågar klaga är att jag är lärare. Nej, säger jag, jag gör inte det för att jag är lärare, utan för att jag är en människa, en människa som tycker att man ska vara ärlig, om man är missnöjd med något, säger man vad man tycker och klagar inte bara bakom ryggen på personen eller myndigheten. Det hör till vanligt hyfs! Jag brukar säga att kanske vågar jag klaga då jag ej kommer härifrån, men jag skulle verkligen hoppas att alla verkligen vågade säga sin mening, i stort som i smått! Vad lär vi oss våra barn, om vi inte själva är ärliga med vad vi tycker?
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen trivs här, trots myggen på sommaren, trots att det finns en del att klaga på, så är det mesta bra eller tom. mycket bra. Jag känner mig trygg med att låta barnen cykla själva till skolan, jag trivs med att bo nära inpå naturen och tack vare mitt fackliga jobb kommer jag ut i storstaden ganska ofta och kan tanka kontakter, kultur mm, för att åter klara av att bo i en liten by där alla känner alla.
För så är det, när jag flyttade hit, visste alla snabbt vem jag var, men jag visste inte vem nån var. Nu när det är semestertid, så kan jag i Ica-kön se vilka som är hemvändare och ej bofasta. Jag pratar numera norrländska och har en man som både fiskar och jagar. Vi och barnen pratar både finska och svenska. Vi klassar oss som tornedalingar, jag gör det iaf, trots att jag kommer från Närke. Här har jag min familj, här trivs jag på jobbet, här väljer jag att leva och bo, här är jag hemma, både i sinnet och i hjärtat och just nu är här i en by i Tornedalen.
P.S. Vi hade faktiskt tempererat utebad innan Umeå fick det! Sen att man får hålla huvudet under vattnet för att kunna njuta av det utan myggbett, är ju en annan sak! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar