En lång inre resa som aldrig tar slut...

Nu nalkar påskledigheten mot sitt slut och tankarna återgår till jobbet. From. måndag jobbar jag igen 100%. Det är nästan exakt 5 månader sen jag gjorde det sist.

Det bästa beslutet jag tagit på sistone var att åka till mina föräldrar med de äldsta barnen. Jag har verkligen kunnat koncentrera mig helt på att bara ta hand om mig själv. Det stora barnen har haft fullt upp med mormor, medan jag sovit mycket, virkat mycket och bara varit mycket. När jag får tid för mig själv på dagarna, behöver jag inte heller vara uppe sent på kvällarna eller nätterna. Jag känner inget behov av det.

Det är något jag måste ta åt mig, att på något sätt mitt i vardagen, kunna hit tid för mig själv på dagarna. Att inte känna att behov av att vara uppe sent, för det är sällan jag sover före kl 24... Samtidigt som jag njuter av det tysta huset, när alla sover, så måste jag ju tänka på att faktiskt få tillräckligt med sömn.

Dessa nästan 5 månader har verkligen varit en lång resa, en resa som inte på långa vägar är färdig ännu, men jag känner att jag är på god väg. Ibland behöver man falla långt ner för att hitta rätt väg upp igen. Det har varit otroligt jobbigt, sorgligt, tröttsamt, frustrerande att både först helt släppa jobbet och bara tänka på sig själv och sedan få sig själv att fungera igen, både kroppsligen och mentalt. Att hitta balansen i livet. Att våga ta kliv, över både nya och svåra hinder, att hinna titta i backspegeln och bromsa i tid, när man är på väg i samma gamla spår igen. Det är så otroligt lätt att återigen göra som man alltid tidigare har gjort.

Jag har lärt mig mycket om både mig själv, sjukvården och andra i min omgivning. Jag har fått mycket stöd från familj, vänner och kollegor. Med andra runt omkring sig, kan man känna sig stark, även när man känner sig som mest ensam mitt i det svåra.

Den viktigaste lärdomen är att faktiskt lära sig säga nej. Säga nej till sånt jag ej kan, orkar eller vill. Samtidigt säga ja till sånt jag verkligen känner att jag kan, orkar och vill. Till sånt som ger mig något tillbaka, som ger mig energi och ny kraft. Jag har antagit en del nya utmaningar och känner att det finns saker jag till fortsätta med och sånt jag vill börja med för att utveckla mig själv ännu mer. Det finns en törst efter mer kunskap och nya erfarenheter, men det får ske i en takt som jag klarar av.

Jag har redan planerat nästa ledighet, den här gången helt utan barnen. Runt valborg kan jag, när jag tar ledigt en dag från jobbet, tillbringa hela 4 dagar nere hos mina föräldrar. Då jag kan kombinera mitt fackliga engagemang som innan valborg för mig till Stockholm och efter valborg till Uppsala, med nyttan av att mina föräldrar bor där nere. :-) Då slipper jag åka upp och ner i landet den helgen.

I stället kan jag få tid att fortsätta min egen resa, resan inom mig själv. Resan att hitta mig själv, att lära mig vart mina egna gränser är. Vissa gånger är gränserna så tydliga och självklara. Andra gånger så trampar man över gränsen så lättvindigt att man blir rädd för sig själv. Men man ska aldrig bli rädd för att göra misstag. Det är en del av resan helt enkelt. Resan som aldrig tar slut.

Saknad

Idag har vi haft minnesstund för en kollega som gick bort alldeles för tidigt. Vi fick lyssna på finstämd musik, tända ljus, lyssna på några ord och bara sörja tillsammans. Elever, kollegor, rektorer och ja, alla tillsammans. Det var fint, men sorgligt så klart.

Jag minns att jag för några år sen mötte den här kollegan ute på promenad, då också allvarligt sjuk, men den gången på bättringsvägen. Jag minns att när jag såg henne funderade jag på om jag skulle fråga hur hon mådde, ibland vet man ju inte hur man ska göra, vilket som är bäst. Men jag frågade. Hon berättade om behandlingar och det hon varit med om, men uttryckte ändå hopp och förtröstan. Jag minns inte så mycket om vad hon sa, men jag minns starkt känslan jag fick efteråt. Det kändes bra att jag frågade henne, men jag blev mycket mer berörd, än vad jag trodde att jag skulle bli. Vi har tidigare jobbat på samma stadie, men inte på flera år. Men självklart har vi mötts med jämna mellanrum. Både skolan och kommunen är små. Samtidigt, vem vet hur man kommer reagera när man träffar någon som lider av en allvarlig sjukdom? Det tog fram många känslor hos mig och jag bar med mig den känslan länge.

Nu blev hon sjuk igen och denna gången blev hon inte bättre. För några veckor sedan mötte jag en person som hade träffat henne. Jag såg i blicken att detta skulle inte sluta bra.

När någon i ens närhet, rycks bort mitt i livet, påminns man om livets förgänglighet. Hur tacksamma vi ska vara över att ha varandra. Hur tacksamma vi ska vara för varje dag vi får vara friska.

Så tack för denna dag. Jag ska tända ett ljus och minnas. Och känna. Aldrig sluta känna.

Att ta hand om sig själv från topp till tå...

Att ta hand som sig själv är inte så enkelt. Det är mycket lättare att ge andra råd, men att själv verkligen göra det är verkligen inte alltid så lätt. Det finns alltid andra saker som man "borde" göra, först och sen, kanske om man har tid kvar, gör man det där som bara är för att man själv ska må bra. 

Jag har börjat träffa en psykolog som gett mig många kloka råd. Bl.a. sa hon så här om minnet: att om man ej minns något, ska man ej försöka jaga det, utan vänta tills det kommer tillbaka. Att minnet är som en fågel i en bur. Om man släpper ut fågeln, kommer den tillbaka förr eller senare. Detta har jag verkligen försökt leva efter på sistone. Att försöka att inte bli så frustrerad, mer stressad eller arg på mig själv, för att jag inte minns namn eller platser. 

Jag har också fått göra en del andningsövningar, för att att slappna av och det är konstigt vilka saker som kommer fram när man bara koncentrerar sig på att lyssna och känna sin egen andning. Plötsligt känner jag också hur ont jag har i t.ex. axlarna...

Jag har ju en lång historia när det gäller just fysisk smärta. Hade ischias för första gången när jag var 18 år. Jag går med mer eller mindre ständig värk i både axlar, nacke och rygg. Under åren har jag försökte med allt ifrån läkare, sjukgymnast, kotknackare, träning mm. Visst förstår jag att jag skulle må bra om jag gjorde mindre av vissa saker el mer av andra, men det gäller att hitta motivationen, orken och möjligheten till det. Och vart ska man börja när det gått så långt att ett ständigt tillstånd av värk, till slut blir ett normal tillstånd.? Då känns det övermäktigt. Jag är van att halta fram efter att dammsugit el på annat sätt ansträngt mig... Smärttröskeln höjs ständigt. På gott och ont. Mest ont. 

Det finns inget ont som inte för nåt gott med sig brukar man ju säga. :-) Nu när jag är sjukskriven för stress och faktiskt även utmattningssyndrom enligt senaste intyget, så blev jag föreslagen att vara med om Multi modal rehabilitering. Ja, vad är det? kan man ju undra, vilket jag också gjorde. Det handlar om att man tar hand om HELA kroppen, från topp till tå. Man har kontakt med läkaren, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut som tillsammans utarbetar en plan för vad som ska göras för att hela jag ska må bra. Jag har nu fått tid till första träffen om knappt 2 veckor, så sen lär jag veta mera. 

Jag är fortsatt halvtid sjukskriven tom sportlovet. Sen får vi se... Jag känner att jag är gladare och orkar med lektionerna bättre, men att jag fort blir trött. Jag känner att jag orkar med barn och hem bättre och har mer tålamod kvar när jag kommer hem, än tidigare. Då tålamodsbanken ofta redan var  tom vid hemkomst. Och att då orka ta hand om hem och barn är inte alltid så lätt. 

Det finns mycket utmaningar kvar för mig. Bl.a.  måste lära mig att inte ställa såna krav på mig själv.  Att sätta mig själv i första rummet oftare. Det är lättare sagt än gjort. Som någon sa: barnen finns ju alltid där, det är ju prio 1. Men jag tror att om jag mår bättre, både psykiskt och fysiskt, så blir jag också en bättre mamma. 

Något som jag också måste lära mig, är att försöka släppa kontrollen, att acceptera att jag ej vet hur det är om en månad. Att det får vi se då. Detta är ej heller lätt, men det gäller att träna på det. Jag måste också lära mig att säga nej till det jag ej mäktar.  Och samtidigt tacka ja till det jag mår bra av. 

Jag ser ljust på framtiden och det som komma skall även om jag ej kan se i spåkulan.