En lång inre resa som aldrig tar slut...

Nu nalkar påskledigheten mot sitt slut och tankarna återgår till jobbet. From. måndag jobbar jag igen 100%. Det är nästan exakt 5 månader sen jag gjorde det sist.

Det bästa beslutet jag tagit på sistone var att åka till mina föräldrar med de äldsta barnen. Jag har verkligen kunnat koncentrera mig helt på att bara ta hand om mig själv. Det stora barnen har haft fullt upp med mormor, medan jag sovit mycket, virkat mycket och bara varit mycket. När jag får tid för mig själv på dagarna, behöver jag inte heller vara uppe sent på kvällarna eller nätterna. Jag känner inget behov av det.

Det är något jag måste ta åt mig, att på något sätt mitt i vardagen, kunna hit tid för mig själv på dagarna. Att inte känna att behov av att vara uppe sent, för det är sällan jag sover före kl 24... Samtidigt som jag njuter av det tysta huset, när alla sover, så måste jag ju tänka på att faktiskt få tillräckligt med sömn.

Dessa nästan 5 månader har verkligen varit en lång resa, en resa som inte på långa vägar är färdig ännu, men jag känner att jag är på god väg. Ibland behöver man falla långt ner för att hitta rätt väg upp igen. Det har varit otroligt jobbigt, sorgligt, tröttsamt, frustrerande att både först helt släppa jobbet och bara tänka på sig själv och sedan få sig själv att fungera igen, både kroppsligen och mentalt. Att hitta balansen i livet. Att våga ta kliv, över både nya och svåra hinder, att hinna titta i backspegeln och bromsa i tid, när man är på väg i samma gamla spår igen. Det är så otroligt lätt att återigen göra som man alltid tidigare har gjort.

Jag har lärt mig mycket om både mig själv, sjukvården och andra i min omgivning. Jag har fått mycket stöd från familj, vänner och kollegor. Med andra runt omkring sig, kan man känna sig stark, även när man känner sig som mest ensam mitt i det svåra.

Den viktigaste lärdomen är att faktiskt lära sig säga nej. Säga nej till sånt jag ej kan, orkar eller vill. Samtidigt säga ja till sånt jag verkligen känner att jag kan, orkar och vill. Till sånt som ger mig något tillbaka, som ger mig energi och ny kraft. Jag har antagit en del nya utmaningar och känner att det finns saker jag till fortsätta med och sånt jag vill börja med för att utveckla mig själv ännu mer. Det finns en törst efter mer kunskap och nya erfarenheter, men det får ske i en takt som jag klarar av.

Jag har redan planerat nästa ledighet, den här gången helt utan barnen. Runt valborg kan jag, när jag tar ledigt en dag från jobbet, tillbringa hela 4 dagar nere hos mina föräldrar. Då jag kan kombinera mitt fackliga engagemang som innan valborg för mig till Stockholm och efter valborg till Uppsala, med nyttan av att mina föräldrar bor där nere. :-) Då slipper jag åka upp och ner i landet den helgen.

I stället kan jag få tid att fortsätta min egen resa, resan inom mig själv. Resan att hitta mig själv, att lära mig vart mina egna gränser är. Vissa gånger är gränserna så tydliga och självklara. Andra gånger så trampar man över gränsen så lättvindigt att man blir rädd för sig själv. Men man ska aldrig bli rädd för att göra misstag. Det är en del av resan helt enkelt. Resan som aldrig tar slut.

Saknad

Idag har vi haft minnesstund för en kollega som gick bort alldeles för tidigt. Vi fick lyssna på finstämd musik, tända ljus, lyssna på några ord och bara sörja tillsammans. Elever, kollegor, rektorer och ja, alla tillsammans. Det var fint, men sorgligt så klart.

Jag minns att jag för några år sen mötte den här kollegan ute på promenad, då också allvarligt sjuk, men den gången på bättringsvägen. Jag minns att när jag såg henne funderade jag på om jag skulle fråga hur hon mådde, ibland vet man ju inte hur man ska göra, vilket som är bäst. Men jag frågade. Hon berättade om behandlingar och det hon varit med om, men uttryckte ändå hopp och förtröstan. Jag minns inte så mycket om vad hon sa, men jag minns starkt känslan jag fick efteråt. Det kändes bra att jag frågade henne, men jag blev mycket mer berörd, än vad jag trodde att jag skulle bli. Vi har tidigare jobbat på samma stadie, men inte på flera år. Men självklart har vi mötts med jämna mellanrum. Både skolan och kommunen är små. Samtidigt, vem vet hur man kommer reagera när man träffar någon som lider av en allvarlig sjukdom? Det tog fram många känslor hos mig och jag bar med mig den känslan länge.

Nu blev hon sjuk igen och denna gången blev hon inte bättre. För några veckor sedan mötte jag en person som hade träffat henne. Jag såg i blicken att detta skulle inte sluta bra.

När någon i ens närhet, rycks bort mitt i livet, påminns man om livets förgänglighet. Hur tacksamma vi ska vara över att ha varandra. Hur tacksamma vi ska vara för varje dag vi får vara friska.

Så tack för denna dag. Jag ska tända ett ljus och minnas. Och känna. Aldrig sluta känna.

Att ta hand om sig själv från topp till tå...

Att ta hand som sig själv är inte så enkelt. Det är mycket lättare att ge andra råd, men att själv verkligen göra det är verkligen inte alltid så lätt. Det finns alltid andra saker som man "borde" göra, först och sen, kanske om man har tid kvar, gör man det där som bara är för att man själv ska må bra. 

Jag har börjat träffa en psykolog som gett mig många kloka råd. Bl.a. sa hon så här om minnet: att om man ej minns något, ska man ej försöka jaga det, utan vänta tills det kommer tillbaka. Att minnet är som en fågel i en bur. Om man släpper ut fågeln, kommer den tillbaka förr eller senare. Detta har jag verkligen försökt leva efter på sistone. Att försöka att inte bli så frustrerad, mer stressad eller arg på mig själv, för att jag inte minns namn eller platser. 

Jag har också fått göra en del andningsövningar, för att att slappna av och det är konstigt vilka saker som kommer fram när man bara koncentrerar sig på att lyssna och känna sin egen andning. Plötsligt känner jag också hur ont jag har i t.ex. axlarna...

Jag har ju en lång historia när det gäller just fysisk smärta. Hade ischias för första gången när jag var 18 år. Jag går med mer eller mindre ständig värk i både axlar, nacke och rygg. Under åren har jag försökte med allt ifrån läkare, sjukgymnast, kotknackare, träning mm. Visst förstår jag att jag skulle må bra om jag gjorde mindre av vissa saker el mer av andra, men det gäller att hitta motivationen, orken och möjligheten till det. Och vart ska man börja när det gått så långt att ett ständigt tillstånd av värk, till slut blir ett normal tillstånd.? Då känns det övermäktigt. Jag är van att halta fram efter att dammsugit el på annat sätt ansträngt mig... Smärttröskeln höjs ständigt. På gott och ont. Mest ont. 

Det finns inget ont som inte för nåt gott med sig brukar man ju säga. :-) Nu när jag är sjukskriven för stress och faktiskt även utmattningssyndrom enligt senaste intyget, så blev jag föreslagen att vara med om Multi modal rehabilitering. Ja, vad är det? kan man ju undra, vilket jag också gjorde. Det handlar om att man tar hand om HELA kroppen, från topp till tå. Man har kontakt med läkaren, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut som tillsammans utarbetar en plan för vad som ska göras för att hela jag ska må bra. Jag har nu fått tid till första träffen om knappt 2 veckor, så sen lär jag veta mera. 

Jag är fortsatt halvtid sjukskriven tom sportlovet. Sen får vi se... Jag känner att jag är gladare och orkar med lektionerna bättre, men att jag fort blir trött. Jag känner att jag orkar med barn och hem bättre och har mer tålamod kvar när jag kommer hem, än tidigare. Då tålamodsbanken ofta redan var  tom vid hemkomst. Och att då orka ta hand om hem och barn är inte alltid så lätt. 

Det finns mycket utmaningar kvar för mig. Bl.a.  måste lära mig att inte ställa såna krav på mig själv.  Att sätta mig själv i första rummet oftare. Det är lättare sagt än gjort. Som någon sa: barnen finns ju alltid där, det är ju prio 1. Men jag tror att om jag mår bättre, både psykiskt och fysiskt, så blir jag också en bättre mamma. 

Något som jag också måste lära mig, är att försöka släppa kontrollen, att acceptera att jag ej vet hur det är om en månad. Att det får vi se då. Detta är ej heller lätt, men det gäller att träna på det. Jag måste också lära mig att säga nej till det jag ej mäktar.  Och samtidigt tacka ja till det jag mår bra av. 

Jag ser ljust på framtiden och det som komma skall även om jag ej kan se i spåkulan. 

Idag tog det stopp...

Lite lustigt det här... När jag läser det senaste inlägget jag skrivit här, som jag skrev för drygt ett halvår sen, lovade jag mig att jag ska ge mig mer tid. Jag tror inte jag lyckats så väl, men det är väl också en insikt, att inse det innan det är för sent...

Jag har de senaste veckorna känt att jag varit på gränsen, glömt bort elevers namn, glömt bort vad jag sagt och gjort, bokstäverna har fallit bort när jag skrivit ner dem... Minnet har varit som bortblåst emellanåt. Jag vet ju vad det är varningssignaler för, men ändå fortsatt, för framåt ska man ju, oavsett...

Idag skulle jag bokstavligen framåt, köra Heidi till barnläkaren i Kalix. En resa på 9 mil. Det kan kännas som en lång resa för en del, men för en som oftast reser till Luleå, 16 mil bort, så är det ju inte såå långt. Men idag kände jag verkligen att orken tog slut. Var tvungen att stanna till efter vägen för att orka köra ända fram. Medan Heidi kastade snöbollar, samlade jag kraft att fortsätta.

Läkarbesöket i Kalix gick mycket bra, men jag kände mig helt slut efter besöket. Att hela tiden oroa sig för sitt barn, detta har pågått i närmare 2 månader nu, att få kämpa för att ens barn ska få den bästa möjliga vården, tar också kraften från en.

I morgon skulle jag egentligen på ordförandekonferens i Luleå och på torsdag skulle jag tillbaka dit för en lag- och avtalskurs i två dagar. Men det får bli en annan gång, en annan tid. För resten av denna vecka ska jag stanna hemma, för att sova, vila och samla krafter. För framåt ska jag, fast inte i samma takt som nu. Men först ska jag stanna upp, här och nu.

En dag i mitt liv

Det här är berättelsen om en dag i mitt liv, som mamma, lärare, facklig och student.

Denna morgon började jobbigt pga alldeles för lite sömn natten innan, pluggade till tolv och sen kunde jag inte somna. Många tankar i huvudet.

Morgonbestyren tog vid, med att få upp de barn som skulle iväg och göra sig i ordning själv. Jag hade bråttom, men inte Ismo. Ingen lätt kombination. Nåja, vi kom iväg och jag kom fram till högstadiet. Innan första lektionen skulle jag hinna med att göra ett läxförhör, kopiera och skriva klart planeringen för den vikarie som skulle ta två av dagens lektioner.

Jag skulle gå ut med eleverna och gå. Detta visste jag ju om så klart i förväg och hade informerat eleverna tidigare och bett dem att ta på sig varma kläder och sagt att vi går oavsett väder. Ja, vem tror ni hade glömt det då, just denna minst sagt stormiga dag? Nåja, så där lagom småförkyld och trött bar det av med eleverna och det kändes skönt efteråt trots att det mössfria huvudet fick en ny variant av frisyren. ;-)

Sen fick jag reda på hur årets sexor har gjort sina språkval till hösten och det ser ut som om jag har jobb i framtiden också. :-)

Efter detta iväg till Ica och köpa fika. Idag var det dags för ordförandekonferens med Norrbottens ordföranden via videolänk och vi skulle få besök till avdelningen. Sedan vidare mot expeditionen där gästen redan satt och väntade. På med kaffepannan och fixa fikat. Hann prata en del och utbyta erfarenheter, innan konferensen började. Nu var kl 10.

Det är alltid intressant att träffa och få höra hur det är i övriga Norrbotten. Tyvärr hann jag bara vara med i knappt två timmar, då jag skyndade iväg för att hitta ett ställe där jag i lugn och ro kunde delta i min webföreläsning i språkdidaktik, som ingår i Lärarlyftskursen i franska, som jag läser detta läsår. En och en halv timme av intressanta diskussioner med mig och en elev som sitter på andra sidan jordklotet (har nu glömt namnet på det landet) samt läraren på Högskolan i Dalarna. Diskussioner som egentligen borde vara vardag för alla lärare. Tyvärr drog läraren över tiden och det hela slutade med att jag fick gå innan vi var klara, då det var dags för dagens sista lektion, nu på gymnasiet.

Den uppmärksammade kanske la märke till att jag ännu inte vid denna tid, närmare kl 15 ej hade ätit lunch och vad handlade lektionen om? Vi jämförde den franska och svenska skolmaten och så hungrig jag var hade jag nog kunnat äta nästan vad som helst, förutom sniglar! :-)

Dags för förflyttning igen, tillbaka till kontoret, där jag hade övergivit min gäst och skulle låsa om allt och bära hem de skridskor som Heidi lämnat kvar på fritids, som är i samma byggnad. Nu var det dags att halka vidare, till bilen för att tag mig till förskolan och hämta Ismo.

Väl där framme, så gör Ismo det han brukar, springer och gömmer sig. Han tycker det är jätteroligt, jag tycker det är si så där, men försöker hålla god min. Det är så mycket snö på gården, så man kan ej se barnen bakom den höga snövallen, medan jag står på den isiga delen av gården. Till slut kommer han över på rätt sida. Han nämner nåt av att byxbenet är blöt. Det är ingen fara säger, vi byter om hemma om det kommit snö i byxan. Nej, det är inte snö, det är kiss säger han och då ser jag ju att han är blöt på alla sidor. Nåja, bara att hålla god min och vara glad för att jag varit duktig och kommit ihåg att lämna både extra ytter- och innekläder. In och byta om allt.

Nu hem och få i sig nåt och fortsätta med en del jobb, då jag ej hunnit med att fylla i matriserna inför åk 9:s utvecklingssamtal. Samtidigt några mail till kollega och rektor. Klockan närmar sig fem.

Då kommer Sami hem med en påse bullar och en kär kollega och vän kommer över på en kopp kaffe och snack. Det var skönt att prata om allt mellan himmel och jord.

Mjölken var slut och jag tänkte att jag behövde få lite semester och ja, att åka till ICA utan barn, kan kännas som semester ibland. Kom hem med tre kassar mat...

Efter läggning av Ismo, har jag nu bara suttit i soffan och pustat ut. Visst denna dag har varit lite extrem, men med många olika roller i livet, är det inte så ovanligt att det kan se ut så här för mig. Och nej, det är inte bra. Hur ofta säger inte jag åt andra lärare, att börja tänka på sig själv? Men det är ju alltid lättare att ge råd till andra, än att följa dem själv.

Nåja, jag har iaf redan här tidigare kommit till insikt att jag ej kommer att plugga mer i höst. Skulle behöva läsa samma kurs, fast i spanska, för att blir helt behörig. Men det får vara. Inte under dessa villkor. Det är det inte värt.

Jag försöker hela tiden fundera vad ger det mig, det jag gör i förhållande till den arbetsinsats jag gör. Visst, behörighet måste jag ha, men jag hoppas att jag ändå får fortsätta jobba kvar och förhoppningsvis plugga det sen senare, eller ska jag kanske hoppas att det blir ännu fler nya regler för legitimationen? ;-)

Det dåliga samvetet finns ju där hela tiden. Dåliga samvetet att man sitter hemma i soffan med barnen omkring sig och jobbar, eller att man stannar längre på jobbet och barnen får långa dagar, eller att man är facklig och åker iväg från både hem och barn.

Jag fick frågan vad jag ska göra i helgen. Inget planerat var svaret, fast idéer har jag haft. Men jag kan ju försöka leva som jag lär och försöka tänka mig själv. Och så tänkte jag att om jag SKRIVER ner detta, så kanske jag håller det bättre! :-) Jag ska vila. Det behöver jag. Här och nu.

Och medan fullmånen lyser samlar jag energi, för morgondagen är en ny dag.

Vad läraren gör är viktigare än vad läraren kan... eller?

Jag inleder detta blogginlägg med att provocera och väcka frågor... Detta är namnet på en artikel jag ska läsa till nästa fredag, inom kursen språkdidaktik, som jag läser nu i till våren i Lärarlyftet. På ett sätt sammanfattar den rubriken, mycket av den känslan jag hade eller rättare sagt, bristen på kunskap HUR jag skulle göra, jag hade,  efter mina 5 års studier på universitetet...

Jag läste 4 år rena ämnesstudier. Jag läste ofta på en sån nivå i språk som jag redan då kände och nu efter 15 år i yrket kan säga att jag vet, att allt det ej hade behövts. Visst måste man vara duktig i sina ämnen, men HUR man ska lära ut det sen, är också minst lika viktigt.

Jag kände mig tvungen att kolla hur mycket, eller i detta fall lite, språkdidaktik jag faktiskt har läst tidigare och se där... av de 475 hp jag har samlat ihop, så har jag hela 1,5 hp språkdidaktik. Och observera att detta är omräknat efter de gamla poängen man fick! I vår ska jag läsa hela 7,5 hp och känner mig lycklig över att äntligen få göra detta: :-)

Frågor att fundera på inför första seminariet har redan kommit och vad sägs om frågeställningar som:

- Vad kopplar du till begreppet tyst kunskap?
- Vad är den dolda läroplanen?
- Vad kan vi göra för att stimulera våra elever att bli/vara/fortsätta vara den goda språkinläraren?

Vi har ej så många böcker i denna kurs, endast tre, då vi också ska fördjupa oss bl.a. i betygskriterier och kunskapsbedömning. Frågor som vi alltför sällan har tid och får möjlighet att diskutera på våra arbetsplatser.

Jag ser verkligen fram emot denna kurs och det känns lite lyxigt att litteraturen här är på svenska och troligen seminarierna också, då frågorna är det iaf. Men som balans, kan jag berätta att jag samtidigt kommer läsa en kurs i fransk ungdomslitteratur och där kommer vi definitivt få både läsa och prata franska! :-)

Au revoir, säger jag och jag återkommer säkert i detta ämne fler gånger i vår. :-)

Shopping på barnens villkor...

När man ska åka och shoppa med 3 barn, så gäller det att vara lite klok och planera rätt. :-) Ismo ber man packa ner leksaker i sin ryggsäck, Sami ett antal böcker och Heidi I-paden. Då går de 7 milen i bilen nästan hur fort som helst. När barnen väl är bältade i bilen, kan jag passa på att njuta av den vackra Tornedalen, då vägen söderut går efter älven.

Det gäller att ta det tråkigaste först, vilket idag var skoaffären. Som tur var, var det lite folk där och personalen var förstående för Ismo som sprang omkring och gömde sig, så Sami hittade sina vinterskor (exakt samma som han haft tidigare, fast en storlek större), Heidi nya gympaskor  (då dem jag köpte för två veckor sen visade sig vara för hala) och jag hittade ett par skor som jag egentligen ej alls hade behov av men helt plöstligt satt dem bara på fötterna och så bra de satt också! ;-)

Sen var det dags för mat och iof att äta på Max är ju inte det nyttigaste, men då fick Ismo leka av sig o jag hade gott om tålamod över till den stackars nya personen som jobbade där och hade en STOR skylt där det stod NY PÅ JOBBET på bröstet. Skylten hade ej alls behövts, för jag har sällan sett nån så förvirrad och bortkommen. Jag tyckte tom. synd om henne. Men hon fick allt rätt till slut och vi fick magarna mättade.

Och till sist hamnade vi på Ikea. Det var faktiskt Ismo som tjatade om att åka dit, iof för att leka på Småland, men ändå. :-) Och jag behövde ju köpte en ny taklampa till Heidi, då hon växt så mycket och ej fick plats att gå under den förra lampan. Helst av alla vill hon också kunna stå på händer i rummet, men det är ej så lätt, med den låga takhöjden vi har på andravåningen. :-) Nåja, nu har hon en illgrön lampa, som jag lovat hänga upp, sen efter att hon städat sitt rum. Man måste ju vara smart, tjänster och gentjänster…

Och hur fick jag Sami att gå med på att åka till Ikea, då han verkligen inte ville dit, utan hade bråttom hem till biblioteket? Jo, jag bad honom ta med en bok, gav honom en tjuga att köpa en kanelbulle (han ÄLSKAR kanelbullar) och dryck och så fick han sätta sig i en soffa och vänta på oss, medan vi shoppade. Fast det gick undan, på 40 min hade vi checkat in och ut Ismo på Småland, gått igenom hela affären och lämnat parkeringsplatsen för att åka hemåt. :-)

Vi hann till biblioteket 30 min innan stängningsdags, lämpade av Sami och passade på att leverera 3 Ikea-påsar till Kupan med gamla och urvuxna barnkläder. Det känns alltid skönt att kunna hjälpa andra och alltid får man lite bättre samvete, speciellt efter en konsumeringsdag som denna.

Men visst längtar jag efter att kunna shoppa helt ensam, kunna strosa runt i affärerna och inte bara springa in och ut och endast köpa det jag är ute efter. Fast det blir ju betydligt mer ekonomiskt på detta sätt. Och snart kommer jag att kunna göra det också. Just nu får jag passa på att göra det bästa här och nu.

Det roligaste idag var faktiskt ett butiksbesök, som jag ej alls planerat för, nämligen djuraffären. Jag tänkte att barnen kanske skulle vilja titta på djuren där. Det hela slutade med att jag själv blev helt hänförd av de max 5 cm långa sköldpaddsungarna och Ismo av de färglada akvariefiskarna. Samtidigt som Sami och Heidi fyndade vackra stenar för en mycket liten peng. Så alla var nöjda och belåtna och det var ju precis det som var tanken med denna dag.  :-)

Ett av dagens fynd. Pajform från ÖoB.