Ny vänskap på gott o ont

Att starta en ny vänskap är inte alls så lätt. Speciellt inte om det är abrupt och sker mitt i natten. När man inte alls är föreredd för det. När det förstör ens nattsömn. Men till slut vet man, att man nått en viss gräns och då vet man att det är försent att backa.

Men vem vet, kanske kan det bli början på något nytt. Att faktiskt starta om helt, från noll. Då är ju förutsättningarna att det bara blir bättre väldigt goda, eller hur? Kanske ska ge det en chans först, innan jag helt ratar detta.

Jag kan inte säga att jag är revolutionerande nykär eller känner mig särskilt smart som inlett detta förhållande, som dessutom kändes en aning påtvingat. Tiden var helt enkelt inne vare sig jag ville det eller inte. Jag kunde inte vänta längre.

Sen att jag tillråga på allt tappade flera andra vänner, det får jag ta som en liten lärdom. Nog, kommer de tillbaka, de riktiga vännerna, som jag verkligen har behov av. Inte de där som jag nån gång haft kontakt med för åratal sen. Vad ska jag med dem till, egentligen?

Nej, nu är det bara att kavla upp ärmarna och ta hand om denna nya vänskap, att värna om den ömt och försiktigt. Ta en dag i taget, så kanske vi kan bli riktiga vänner, för livet, till slut.

Du och jag.

BF-helg

Denna helg har jag fått göra nåt jag inte gjort sedan långt innan Ismo föddes, ha en helt barnfri helg hemma. Visst, jag är ofta på resor, då jag bor på hotell och ej har barnen med mig, men det är ju inte riktigt samma sak.

Jag är en person som njuter av att vara hemma, jag trivs med det och får ofta inte lust att bara åka nånstans, bara för att åka, om det nu inte är för att shoppa, eller få lite lugn och ro. Men att faktiskt kunna slappna av hemma, är också skönt. Att kunna stiga upp när man vill, att behöva strunta i att tänka på mattider och vad man ska laga för middag. Att få alla barnen att vara nöjda och glada är inte alltid så lätt. Samtidigt som man ska försöka hinna städa, röja undan eller vad det är nu som man behöver göra.

Så denna helg har jag både gjort en del roliga och sköna saker, som att bara slappa, njuta av tystnaden, tittat på TV på vad jag vill, varit vaken till kl 3, haft tjejsnack utan några nyfikna små öron lyssnandes...

Men jag har också inrett Ismos rum och det är något som jag också tycker om. Det är inspirerande och på något sätt slutmålet för hela den renovering som jag hållit på i sommar och som tagit många veckor och många arbetstimmar i anspråk. Syftet var ju att Ismo skulle få ett eget rum och nu har han fått det. Lite småfix är det kvar, men det mesta är nu färdigt, vilket känns både skönt och roligt och jag ser fram emot hans reaktion nu när alla textilier, väggdekorer mm. är på plats.

Som grädde på moset så drog jag bokstavligen fram min gamla gungstol från vinden. Den hade jag när jag var liten, men på den tiden var den gul, knallgul. När Sami var i Ismos ålder, fick han också ett eget rum och då målade jag gungstolen blå, för det det passade in i den färgskala han hade på sitt rum. Nu står jag i valet och kvalet om jag ska måla om den i vitt eller någon annan mildare färg, som bättre skulle passa hans rum, men jag ska låta det bero.

Om jag skulle vara riktigt duktig nu, skulle jag trots att jag redan röjt på vinden och målat lite idag, passa på att gå ut i trädgården och rensa landet, då solen har kommit tillbaka. Men det tänkte jag inte göra. Det får vänta tills nån annan dag. I stället vill jag dra ut på detta lite till, tills alla kommer tillbaka.

Men först ska jag åka och handla mat till kaninen och mata hundarna. För trots att jag inte har några barn att laga mat till nu, så finns det andra munnar att mätta. Och till mig själv ska jag köpa nåt halvfabrikat, latmansmat, som jag tänker njuta av på altanen. Sen i kväll ska jag laga riktig middag, det blir ris med korvstroganoff. Då återgår vi till vardagen, till det normala. Men än så länge passar jag på att bara vara, för mig själv.

Ismos rum

NU har jag fått det mesta färdigt i Ismos rum. Ännu ska dörren målas o lite mer ska upp på på väggarna, men det mesta känns färdigt. Det var skönt att få det gjort utan några barn i huset, allt går så mycket lättare och fortare då.

Så välkomna in på besök! :-)

Väggdekor från ABC leksaker.

Bäddsoffan ska få lite nya kuddar snart.

Denna knopphängare tyckte jag var riktigt söt!

Nu återstår bara att leta fram bokstäverna jag köpte att sätta på dörren, för länge sen och den där doptavlan som jag inte ens börjat brodera på...

Motiverande ledarskap med Stavros

Idag har jag haft möjligheten att kunna lyssna på Stavros Louca och hans son Marcus föreläsa på temat motiverande ledarskap. Att motivera våra elever till att vilja lära sig, tycker jag verkligen är en av våra svåraste arbetsuppgifter. För hur kan man lära ut en elev något om han inte alls vill lära sig det?

Förväntningarna inför eftermiddagen har varit delade. Samtidigt som jag tyckte att det skulle bli intressant att lyssna på denna "superpedagog)" (som NSD skrev) så kan man ju undra om det är värt
75 000 kr för 4 timmars föreläsning? Jag har också läst en del kritik som Stavros fått efter sitt deltagande i Klass 9A.

Biosalongen på Folkets hus var helt fullsatt, när det var dags för Stavros att äntra scenen, och att ta sig an scenen gjorde han verkligen. Han gör det han lär ut, dvs skapar ett intresse för det han säger på en gång. Han pratade övertygande om hur viktigt det är att ha visioner och att också följa dem. Andra saker som han tyckte var viktiga för att lyckas som lärare var:

- Att få eleverna att känna sig välkomna, omtyckta och trygga genom att visa en romantisk sida som lärare.
-  Att ha tålamod, att vara en god lyssnare. 
- Att visa ödmjukhet, att man kan ändra sig . 
- Att nå elevens hjärta genom att visa ett personligt intresse, skapa en familjär stämning och visa respekt för eleverna och ösa dem med beröm och uppmuntran.  
- Att avdramatisera ämnet genom att börja enkelt, avancera i långsam takt och repetera mycket. 

Mycket av detta kan ju kännas som självklarheter, iof har jag inte tänkt på att vara romantisk på mina lektioner, men det kan handla om saker som att le och ha ett inbjudande kroppsspråk som också faktiskt leder till att eleven vågar fråga om han/hon inte förstår.

Sen berättade både Stavros och Lucas om de olika projekt de har på skolan. De har t.e.x teknikklubbar, och cykelprojekt i syfte att skapa en bra sammanhållning i klassen och/eller bland föräldrarna i klasser med elever som kan ha så många som 22 olika nationaliteter. Spontant kan det kännas beundransvärt att dessa lärare "offrar" sina lördagar till att anordna olika aktiviteter till sina elever, men de menar att det ger så mycket tillbaka.

På ett sätt kan jag förstå att de kan ha såna problem i klasserna som vi kanske inte alls har och att de måste lägga ner mycket tid och energi på det.  Men jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen  är meningen att vi lärare ska jobba på helger/kvällar för att skapa klasser som fungerar och sen så kan jag inte låta bli att fundera; skulle våra elever och föräldrar komma till skolan lördagar och göra allt detta?

Avslutningsvis skulle Stavros son Marcus koppla ihop motiverande ledarskap med den nya tekniken, men där måste jag säga att jag blev mycket besviken. Visst, han visade vackra bildvyer med hjälp av Google Earth för att illustrera hur man i "live" kunde besöka både skyskrapor, skolor och annat. Men jag tyckte det kändes mycket tunt och hade velat ha betydligt mer om detta ämne, som jag tycker är så intressant. För jag tror verkligen att vi kan använda IT på många fler sätt än vad vi redan gör och framför allt tror jag att vi med hjälp av denna nya teknik kan nå elever som vi annars har svårt att nå. Men jag får väl fortsätta att googla efter bra sidor och hoppas att jag hittar nåt.

Men jag har iaf fått många skratt idag och en hel del tankeställare. Och kanske är det så att vi inte vet riktigt ännu vad denna föreläsning gav oss rent konkret. Jag känner nu att jag behöver smälta detta lite och det ska bli intressant att i morgon få höra vad mina kollegor tyckte.

Reflektioner...

Idag fick jag en lugn stund på terrassen. Inga barn, ingen man hemma. Jag drack en kopp té och njöt av nybakad kladdkaka med vispgrädde och nyplockade jordgubbar! Mums!

Medan jag satt där i skuggans värme, tittade jag runt på gården och reflekterade. Jag såg tvätten som hängde på tork och kom på att tvättmaskinen nog var klar där nere i källaren och att jag borde ta upp den nu och hänga på tork. Men, nej, inte nu, tänkte jag. Nu ska jag bara njuta, av tystnaden, av ljudet från det porlande vattnet i grannens fontän.

Till min förvåning insåg jag att jag tom. kunde höra en granne prata i telefonen, tydligt. Konstigt! Det har jag nog aldrig hört förut... Nej, just det. Det brukar ju inte vara så tyst hos oss! :-)

Blicken for vidare till vårt uthus, som är kombinerat förråd och lekstuga. Uthuset är blått, fast huset vårt är gult. Det blev aldrig ommålat då. Och det är ganska många år sen vi målade om huset. När en kvinna ringde tidigare i sommar och skulle komma och köpa nåt som jag sålde på Blocket och frågade om huset vi bor i är blått, så svarade jag ja... Något förvirrad!  Kanske borde vi målade om uthuset, det ser lite konstigt ut med blått där och gult här och färgen har börjat flagna bort... Kanske gör vi det nästa år? Vem vet, vi får se, bort med den tanken nu!

Nu tittar jag på grönsakslandet som inte blivit rensat på tre veckor, men salladen, dillen, morötterna och persiljan verkar växa ändå. Det klarar sig nog några dagar till, tänker jag och tittar bort mot jordgubbslandet. Kanske borde vi utöka landet? Skulle vara trevligt med fler jordgubbar. En annan gång, ett annat år bestämmer jag och sipprar i mig det sista téet och äter den sista biten av kladdkakan.

Det är alldeles tyst, endast vinden som susar, någon granne som klipper gräset och jag som sitter här. Här och nu. Drar ut stunden.

Till sist går jag ner i källaren och hämtar tvätten. Dags att fortsätta.

Tur & retur Helsingfors

Som en inbiten finlandsbåtskryssare, så var det nu dags för mig, mina barn och mina föräldrar att åka på en kryssning till Helsingfors.

Men vi kan backa lite tillbaka i tiden först. Jag är ju nämligen ett sommarbarn och har fått höra hur min pappa tvingade min mamma ut på motionsspåret så att förlossningen skulle komma igång. De skulle ju åka till Finland som vanligt för att bärga hö, och det kan man ju inte vänta på hur länge som helst även om de skulle få sitt första barn då... Till slut föddes jag den 20 juni, så när industrisemestern började, var det dags för min första båttur, endast 2 veckor gammal.

Som barn har jag tillbringat varje sommar och även många jular i Finland med tillhörande båtturer och på somrarna hade vi också husvagnen med. Det jag främst minns från båtresorna var hur mycket godis det fanns där! :-)

När jag sedan flyttade upp till Umeå, visade det sig att åka med båten över till Vasa, ofta var billigare för en fattig student, än att gå ut och festa på stan, så det blev en hel del turer över Bottenviken då och så var det ju smart att handla finsk kurslitteratur där. Men sedan jag blivit inflyttad Tornedaling, har jag mest hållit mig på fast mark och det jag också märkte av under de sista åren i Umeå, var att jag lätt blev sjösjuk...

Nåja, glada i hågen satte vi oss på bussen i Kumla för vidare avfärd till Stockholm. Jag kan säga att vi sänkte medelåldern på bussen rejält, då de flesta resenärerna var pensionärer! :-) Detta var Ismos första bussresa och det gick förvånansvärt bra. Han var intresserad av det som han såg ute och lekte med sina leksaker. Den sista biten av resan sov han. Att jag då blev åksjuk, fick jag ha överseende med. Det är betydligt lättare att vara åksjuk med en glad unge, än med en sur! :-)

Äntligen framme vid båten! Väntan på att få biljetterna blev dock lång...

I kryssningen ingick det buffé första kvällen och jag måste säga att det jag minns från bufféerna förr i tiden,  att det var några fantasilösa rätter varje gång, stämde verkligen inte. Jag blev mycket positivt överraskad! Maten var mycket god, det fanns massor att välja mellan och allt var snyggt upplagt. Men det var såååå mycket folk, så man fick köa för allt, även om man bara skulle hämta en gaffel...

Ismo tyckte att det tog alldeles för lång tid för mig att äta. Efter att han ätit upp sina 10 köttbullar, kröp han under bordet och började utforska där. Sen tog av sig skorna och ställde dem på bordet. Han pratade högt heeeela tiden och undrade när vi skulle gå. Mitt i detta kaos så sa några personer bredvid: Vilka snälla barn du har, så väluppfostrade! Tack, sa jag och antog att de menade de äldre och beklagade mig för hur Ismo uppförde sig. Men de tyckte han satt så tyst och stilla så... När jag protesterade mot detta utbrast en av dem: Men vi är ju halvt blinda och döva, så det är ju vissa fördelar med att bli gammal också! :-)

Stockholms skärgård

Efter maten var det dags att utforska tax-freen, där jag försökte muta Ismo med att köpa en kappsäck med godis till honom, men han tyckte inte det var roligare att köa för det!

Väl ute ur affären blev det dags att utforska lekrummet. Där hade Ismo kunnat bosätta sig!

Ismo njuter i bollhavet.

Som ni säkert förstår var det inte lätt att få bort honom därifrån... Jag och Ismo hade gott om plats i hytten då Sami och Heidi delade hytt med mormor och morfar. Jag tog ur täcken och kuddar ur alla sängar, för att bunkra upp i Ismos säng, så han inte skulle ramla ur på natten. Ändå vaknade jag kl 01 av ett DUNS och ett hemskt skrik! På något sätt hade han ändå lyckats ramla ur sängen och ner på golvet. Jag försökte lugna ner honom, hade honom i famnen och han bara skrek och skrek... Sen såg jag att min vita pyjamas inte såg så vit ut längre i det svaga ljuset jag hade tänt. När jag tände fler lampor, såg jag att Ismo var helt blodig, han hade blod i hela ansiktet... Det var bara att försöka torka bort blod, medan han gallskrek och försöka ta reda på vad han exakt slagit i. Han hade blod både i munnen och näsan och när jag frågade honom, klagade han på överläppen, så jag antog att han slog i där och näsan, men såg inga sår nånstans. Till sist somnade han om och jag vågade inte låta honom sova själv, så det var bara att krypa ner i samma säng. Min lilla 3-åing såg så sorglig och liten ut den natten. :-(

Efter den turbulenta natten, vad det dags för frukostbuffé nästa morgon. Ismo förstod dock inte varför man skulle köa dit. Det var så mycket folk där inne, så man fick vänta tills någon kom ut, innan man fick komma in... Men efter frukosten var det dags för lekrummet, igen! :-)

Iland ville mamma och pappa besöka en mataffär, för de är det ju speciellt att handla finsk bröd och senap, fast vad jag vet så säljer de ju Fazers bröd i Sverige också, men det är ju inte samma sak, säger mamma! :-) För en själv är det ju inte så speciellt att gå till S-market, som vi har hemma bara över gränsen... Men, men. Vi gick igenom en torghandel, där det fanns alltifrån bär och grönsaker till finskt hantverk., så det fanns lite att titta på där, men svårt att köra vagn på kullerstensgator. Vi passade också på att äta lunch där: finsk big hot dog. För er som inte vet vad det är, så är det med finsk tjock grillkorv. Till efterrätt blev det mint-kulgass. Bästa glassen, enligt mig iaf! 

Tillbaka på båten och vi kunde vara själva både i lekrummet och spelrummet.

Vi var även ute på däck, där det var mycket blåsigt! Men som synes hade vi verkligen tur med vädret i Helsingfors.

Under eftermiddagen besökte jag och Heidi, samt min pappa bastu-avdelningen på båten. Jag som hade förväntat mig en 2x2 meters kall bassäng, det är vad jag minns från de båtar vi åkte när jag var liten, var som bortblåst! Där fanns två bubbelpoooler, en liten men fungerande barnpool där även Ismo hade kunnat varit, en vanlig bastu och en underbar ångbastu. I ångbastun var det en vattenpelare med ett rör med bubblande vatten i och läcker belysning och väggarna bestod av betongglas. Otroligt vackert och skönt också! :-) Efter drygt en timme där, kände jag mig redo för kvällens äventyr!

Det vi ej visste, var att lekrummet där vi varit, var bara en liiiten del av allt som fanns på båten för barn. Det visade sig nämligen att det på våning 10 fanns en hel avdelning för barn och deras föräldrar, med massor av olika rum med olika leksaker, spel och ordnade aktiviteter. 

Detta kanske man kan kalla ett hus på havet, eller? :-)

Där fanns också en skridskobana, där både Heidi och Sami passade på att åka skridskor, mitt i sommaren! Och med disco-musik och -ljus!

Skridskoåkningen var ett mycket lyckat avslut på denna dag och även Ismo var nöjd där, då de visade tecknad film där hela tiden.

Morgonen efter var det inte alls lika mycket folk på frukosten, vilket var skönt och bussresan hem gick bra. Men efter att ha varit iväg 2 dygn på denna kryssning, insåg jag att jag ej gör om detta inom de närmsta 5 åren iaf och framförallt, inte mitt under högsäsong. Ismo är nämligen ej så lätt att hålla nöjd, Jo, iof, om han får vara i ett lekrum hela tiden. Men allt det praktiska, att äta och sova funkade ej speciellt bra. Och att jag ej knappt fick sova under dessa två dygn gjorde ju inte saken bättre. För det är i princip omöjligt att sova bredvid en som snurrar som en helikopter... Jag tror dock barnen är nöjda och det är ju det viktigaste!

Ismo kräver 100% uppmärksamhet hela tiden nu och jag tror att min semestertålamodskassa börjar sina nu efter två veckor på resande fot. Men nu är vi tillbaka i Kumla och med en veckas vistelse kvar här, så är det väl bäst att börja ladda inför resan norrut, för då lär det behövas ännu mer tålamod! ;-)