Snöäventyr

I morse vaknade jag i god tid, tyckte jag och fixade mig i ordning. Tanken på att ta sparken till jobbet, försvann dock snabbt, då jag såg vilken snöyra det var där ute. Jag undrade vad grannen höll på med, när han gick fram och tillbaka, om och om igen. Innan jag insåg att det hade snöat MYCKET och att grannen höll på att skotta. Jag såg också att plogbilen hade gjort upp fina vallar vid våra två infarter. Det var bara att byta om och gå ut.

När jag kom ut insåg jag snabbt att jag var tvungen att prioritera, så jag bestämde mig för att bara skotta upp garageuppfarten, men det var ju lättare sagt än gjort. Det yrde, blåste och snöade för fullt. Såna här gånger skulle man önska att man ej hade glasögon... På ett sätt skyddar de ju från snön, men samtidigt så ser man ju ingenting!

Till råga på allt hade det blåst upp ca 1,5 meter höga vallar och det var inga vallar som helst. Nej, om detta hade varit i fjällen, så hade de utfärdat STOR lavinfara, för om jag så bara petade på snön så rasade STORA block rakt ner på mig... Så där pustade jag, skottade, försökte hitta ställen dit jag kunde skotta bort snön, men det är ju så mycket snö överallt, så en del hamnade nog på andra sidan häcken på grannens sida... Det var ren styrke- och konditionsträning att få upp snön i dessa uppförsbackar, då jag var tvungen att ta fart med snörakan och springa så jag fick lite fart. Jag kunde bara ta ca 1x1 meter av gången på en gång, innan det var dags att frakta bort snön.

Precis när jag hade fått bort den mesta snön framför infarten, så körde plogbilen förbi och det var bara att börja om igen...

När jag väl kom iväg till jobbet så fick jag tänka strategiskt hur jag skulle köra och parkera. Sonen fick hoppa av vid vägen, så jag ej skulle fastna i backen vid fritids. Och jag parkerade där jag ej har nån motorvärmarstolpe, men där det var kortast väg att gå till jobbet innan jag skulle förvandlas till en snögubbe.

På eftermiddagen hade jag en promenad inplanerad med eleverna. Normalt sett tycker jag om dessa promenader och brukar säga åt eleverna att det finns inga dåliga väder... Idag hade jag dock svårt att motivera mig själv att se fram emot detta. Men när en kollega sa att det inte blåste så mycket längre, bestämde jag mig ändå för genomföra promenaden. Dessutom såg det då lite lugnare ut på väderfronten. Så det var bara att glad i hågen ställa sig framför eleverna och säga: Idag ska vi självklart ut och gå! Till en början gick det riktigt bra, förutom några hala fläckar samt ganska oplogade vägar och trottoarer. Men när vi kom ut på Matarengivägen, den enda gatan som går genom centrum, så blåste det rejält och det kändes som om snön kom in överallt. Behöver jag säga att jag ångrade mig?

Nåja, nu har jag hittat hem i snöyran, bilen står i garaget och jag sitter och håller tummarna för att det ej ska snöa i natt!

På jakt efter solen...

Idag har det varit fullt upp med kalasförberedelser. När jag ställde mig i köket halv sju för att börja baka tårtan, såg jag att denna dag bokstavligen talat förgylldes av solen. Vilket solsken! Rakt in i köket... Tyvärr såg jag då också hur smutsiga fönstren blivit under vintern, solens strålar har ju inte landat där på flera månader, men jag försökte undvika det och njuta av ljuset i stället. Tyvärr var jag till slut tvungen att stänga bort ljuset, då det blev för starkt. Att dra ner persiennerna en sån här dag, är ju nästan en synd, men vad ska man göra?

Under tiden som jag varit i köket och gjort allt möjligt, har jag avundsjukt tittat på alla som gått förbi vårt hus med eller utan skidor för att ta en tur runt sjön, som ligger en kort bit från vårt hus. När jag nyss kände att jag behövde komma ut en, så fick jag bråttom så att solen inte skulle hinna gå ner. Men jag hann ta en promenad till Särkijärvi, ett jättefint område nära oss, som jag tycker om att besöka under alla våra olika årstider. Här får ni se en bildkavalkad från promenaden.

Att bli mor...

I morgon är det exakt 11 år sen jag blev mor för första gången. En känsla jag aldrig kommer att glömma, en känsla jag aldrig kunnat föreställa mig innan och en känsla av stor kärlek som aldrig kommer att sina.

På något sätt levde jag i tron att jag under de nio väntande månaderna skulle hinna förbereda mig både mentalt och materiellt,  men det gick inte. Men det förstår man inte förrän man sitter där med ett litet knyte i famnen, som är så totalt beroende av någon annan, som verkligen inte klarar sig utan en. När man inser hur viktig man faktiskt är för den där lilla människan, så börjar man komma till insikt om hur obeskrivligt stort det är att bli mamma.

Under 11 år har det hunnit hända mycket. Jag har hunnit tvivla på mina modersinstinkter flera gånger och undrat om jag verkligen gör rätt. Vet jag alltid vad som är bäst för mitt barn? Ibland känns det som om man gör så ont mot sitt älskade barn, fast det faktiskt är i syfte att göra något rätt, hur fel det än kan låta. Det är ju vi föräldrar som ska ta hand om, värna och leda våra barn på rätta vägar eller i varje fall vägleda. Barn gör ju ändå många val under vägen och fler val blir det under tidens gång. Barn måste ju också kunna göra misstag, man kan försöka få de att väja för de värsta missarna, men att misslyckas är att också lära sig, även om det kan vara den hårda vägen.

En känsla av att alltid vara otillräcklig verkar vara en av moderns värsta fiender. Hur man än gör, så räcker man aldrig riktigt till så mycket som man skulle vilja. Men om man tar sina strider samtidigt som man aldrig slutar visa kärlek och ömhet, tror jag man kommer långt. Fullärd blir man ju aldrig och jag har gjort mina försök att bli lite klokare som förälder. När jag skulle gå Kometen, en föräldrautbildning och jag berättade om detta för våra barn, sa sonen: Men mamma, du  ÄR ju redan en bra mamma! Bättre betyg kan man väl inte få? :-)

Vems hjärtan firar vi idag?

Att fira Alla hjärtans dag är ju trevligt, men jag undrar vad man egentligen ska fokusera på... Jag föredrar mycket hellre det finska namnet på dagen : Ystävän päivä, som betyder Vännens dag. Att jag får kort denna dag från min gudmor varje år är trevligt ännu och att få hälsningar från nära och kära landet runt likaså. Men kanske är det inte så kul för de som inte har en käraste att fira, men det säger ju inte att man inte ska fira denna dag om man verkligen vill och visst har jag också en gång i tiden haft romantiska middagar denna dag, men det var läänge sen! :-)

Att redan barn ska fokusera på att skicka Alla hjärtans hälsningar kan ju både vara trevligt och inte, missförstå mig rätt nu. Jag tyckte det var mycket trevligt att få ett fint kort idag med texten: Jag älskar er båda, mamma och pappa. Sen fick jag se en lapp från skolan med en kort text, som handlade om varför man firade denna dag och det var ju helt ok. Men det jag reagerade över var att barnen sen skulle svara på ett antal frågor, bl.a. om hur många Alla hjärtans kort de gett bort och hur många de fått.  Min tävlingsfokuserade dotter visste direkt vem som fått flest kort i klassen, nu var hon inte ledsen för det, men jag vet inte om man riktigt fokuserar rätt då. Att ge bort fina kort ska inte riskera bli en tävling om vem som ger flest kort och vem som får flest. Då finns det alltid nån som får minst kort... Eller är det bara jag som är känslig?

Att tänka på varandra ska man så klart göra varje dag, så gott det går. Så jag hoppas alla bara kan tänka extra mycket på någon idag, någon som behöver en varm tanke och skicka en enkel hälsning till den personen. Det kan alltid få ett hjärta att bli lite gladare och dunka hårdare!

Varma hälsningar till alla där ute i landet!

Att flytta är alltid att gå sönder lite....

Ett citat av Mikael Niemi som satt igång mina tankar... Jag måste hålla med honom om detta. På något sätt handlar det alltid om att något går sönder, mer eller mindre och på olika sätt.

Jag minns känslan av att flytta hemifrån. Jag skulle flytta från Kumla till Umeå för att börja plugga till lärare. Jag kände ingen i Umeå, visste bara att det låg långt uppe, vid kusten och E4:an. Jag hade åkt igenom staden x antal ggr med mina föräldrar på väg till Finland. Det var en genomgångsort, som nu skulle bli min hemstad.

Det som gick sönder då i mig, var ju på något sätt känslan av att lämna mina föräldrar, långt borta, att bli vuxen på riktigt trots att jag redan varit myndig ett tag. Även min bror bodde i Kumla och många vänner bodde där eller i närheten. Samtidigt så var det lockande att göra något helt annat, även om det var långt borta. Det som gjorde mig mest ont då var att lämna min pojkvän (som nu är min man) där nere o själv flytta 80 mil upp. Men han kom ju också upp så småningom! :-)

Efter att ha bott i Umeå i 6 år och trivts mycket bra där, så blev jag återigen tvungen att flytta nånstans, lyckades nämligen inte få något jobb där. Och då visade det sig att de sökte lärare i Övertorneå. Jag glömmer aldrig den vackra sommardagen när jag välkomnades av öppen famn av den grönskande Tornedalen. Jag skulle på anställningsintervju och förstod direkt att här ville jag bo och bli kvar. På något sätt kändes då flytten från Umeå lättare, även om vi hade fått en hel del nära vänner där, men vi fortsatte hålla kontakt med dem, iaf i början. Vår släkt och vänner söderut fattade ju knappt vad vi gjorde, Umeå var ju redan tillräckligt långt borta, att sen flytta till Tornedalen, nästan till Polcirkeln, var ju inte riktigt klokt!

Det som har smärtat mig mest och ännu gör det, är det långa avståndet mellan mina barn och mina föräldrar. Jag känner så igen mig i mina barn har när vi efter några veckors vistelse sommartid i Kumla, ska sätta oss i bilen och köra de 120 milen upp. Tårarna på deras kinder rinner och känslan är tom. Jag minns mina egna barndomssomrar. 4 veckor i Finland hos mina mor- och farföräldrar. Det var det jag längtade efter hela året och känslan jag hade när vi skulle åka hem med husvagnen blir jag smärtsamt påmind av varje sommar nu. En bit som går sönder i mig och mina barn, något som vi får försöka reparera på vägen hem och sedan hemma innan det blir dags för nästa resa.

Sanning eller skröna?

I kväll har jag varit och lyssnat på en föreläsning av Mikael Niemi. Han berättade inte så mycket om sina böcker, utan i stället om filminspelningen av Populärmusik i Vittula, samt pjäsen Kesälintu. Det var både intressant och inspirerande att lyssna på honom. Det är andra gången som jag gör det och båda gångerna har jag jag gått därifrån och undrat hur mycket av det han berättade som verkligen är sant och hur mycket som är skröna. Men det är ju det som jag tycker är både fascinerande och utmärkande för duktiga författare. Att de kan vara så övertygande att man vill tro på allt, hur otroligt det än låter!

Att kunna kombinera realism och fantasi på ett sätt så att det blir levande, och just här och nu är en sann konstart. Detta brukade jag förut prata med mina elever om, när jag hade svenska och de tyckte det var svårt att komma på något att skriva om, de kunde då säga att de saknade fantasi. Då uppmanade jag dem att ljuga. För är det inte det fantasi är, att hitta på, att ljuga om något?

Jag kan på ett sätt tycka det är konstigt att ungdomar idag inte anser sig ha nån fantasi samtidigt som en del kan sluka fantasy-litteratur i mängder. Det är för övrigt en litteraturgenre som jag har svårt för. Tro mig, jag har verkligen försökt och jag läser nu också ur en fantasybok till sonen på kvällarna. Men det är kanske bara att inse, att det inte är något för mig. Och jag har kommit fram till att jag då hellre läser något som jag verkligen kan njuta av. Men vad det är, tänker jag inte språka om här, utan det får bli en annan gång!

Snobbigt eller smart?

Jag har under en längre tid funderat på att anlita nån att städa vårt hem... Har ju aldrig tyckt om att städa, men vem gör det egentligen? Men framför allt tycker jag att jag mycket hellre gör något annat under den tid det tar att städa. Efter rekommendation från en bekant, så gjorde jag nu slag i saken och idag kom jag hem till ett städat hem. En mycket skön känsla måste jag säga! Vi får väl se om det är värt detta, för självklart kostar det ju en del, men frågan är också vad man får för pengarna.

Jag trodde nog aldrig själv att jag skulle hamna i denna situation, uppvuxen i en arbetarfamilj med en mamma som jobbade som just städerska. Har dock under hela RUT-avdragsdebatten tyckt, att det är väl upp till var o en om man städar själv eller inte. Och om man har råd till det, så varför inte? Roligare saker finns ju att göra! Är ju dock inte nån höginkomsttagare och har ett tag väntat på att just "få råd" till detta, men efter att ha väntat och väntat, insåg jag att det handlar om att prioritera om och det gjorde jag nu. Och nu ser jag fram emot en helg i ett renskurat hem! :-)