Ett citat av Mikael Niemi som satt igång mina tankar... Jag måste hålla med honom om detta. På något sätt handlar det alltid om att något går sönder, mer eller mindre och på olika sätt.
Jag minns känslan av att flytta hemifrån. Jag skulle flytta från Kumla till Umeå för att börja plugga till lärare. Jag kände ingen i Umeå, visste bara att det låg långt uppe, vid kusten och E4:an. Jag hade åkt igenom staden x antal ggr med mina föräldrar på väg till Finland. Det var en genomgångsort, som nu skulle bli min hemstad.
Det som gick sönder då i mig, var ju på något sätt känslan av att lämna mina föräldrar, långt borta, att bli vuxen på riktigt trots att jag redan varit myndig ett tag. Även min bror bodde i Kumla och många vänner bodde där eller i närheten. Samtidigt så var det lockande att göra något helt annat, även om det var långt borta. Det som gjorde mig mest ont då var att lämna min pojkvän (som nu är min man) där nere o själv flytta 80 mil upp. Men han kom ju också upp så småningom! :-)
Efter att ha bott i Umeå i 6 år och trivts mycket bra där, så blev jag återigen tvungen att flytta nånstans, lyckades nämligen inte få något jobb där. Och då visade det sig att de sökte lärare i Övertorneå. Jag glömmer aldrig den vackra sommardagen när jag välkomnades av öppen famn av den grönskande Tornedalen. Jag skulle på anställningsintervju och förstod direkt att här ville jag bo och bli kvar. På något sätt kändes då flytten från Umeå lättare, även om vi hade fått en hel del nära vänner där, men vi fortsatte hålla kontakt med dem, iaf i början. Vår släkt och vänner söderut fattade ju knappt vad vi gjorde, Umeå var ju redan tillräckligt långt borta, att sen flytta till Tornedalen, nästan till Polcirkeln, var ju inte riktigt klokt!
Det som har smärtat mig mest och ännu gör det, är det långa avståndet mellan mina barn och mina föräldrar. Jag känner så igen mig i mina barn har när vi efter några veckors vistelse sommartid i Kumla, ska sätta oss i bilen och köra de 120 milen upp. Tårarna på deras kinder rinner och känslan är tom. Jag minns mina egna barndomssomrar. 4 veckor i Finland hos mina mor- och farföräldrar. Det var det jag längtade efter hela året och känslan jag hade när vi skulle åka hem med husvagnen blir jag smärtsamt påmind av varje sommar nu. En bit som går sönder i mig och mina barn, något som vi får försöka reparera på vägen hem och sedan hemma innan det blir dags för nästa resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar