I kväll har jag varit och lyssnat på en föreläsning av Mikael Niemi. Han berättade inte så mycket om sina böcker, utan i stället om filminspelningen av Populärmusik i Vittula, samt pjäsen Kesälintu. Det var både intressant och inspirerande att lyssna på honom. Det är andra gången som jag gör det och båda gångerna har jag jag gått därifrån och undrat hur mycket av det han berättade som verkligen är sant och hur mycket som är skröna. Men det är ju det som jag tycker är både fascinerande och utmärkande för duktiga författare. Att de kan vara så övertygande att man vill tro på allt, hur otroligt det än låter!
Att kunna kombinera realism och fantasi på ett sätt så att det blir levande, och just här och nu är en sann konstart. Detta brukade jag förut prata med mina elever om, när jag hade svenska och de tyckte det var svårt att komma på något att skriva om, de kunde då säga att de saknade fantasi. Då uppmanade jag dem att ljuga. För är det inte det fantasi är, att hitta på, att ljuga om något?
Jag kan på ett sätt tycka det är konstigt att ungdomar idag inte anser sig ha nån fantasi samtidigt som en del kan sluka fantasy-litteratur i mängder. Det är för övrigt en litteraturgenre som jag har svårt för. Tro mig, jag har verkligen försökt och jag läser nu också ur en fantasybok till sonen på kvällarna. Men det är kanske bara att inse, att det inte är något för mig. Och jag har kommit fram till att jag då hellre läser något som jag verkligen kan njuta av. Men vad det är, tänker jag inte språka om här, utan det får bli en annan gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar