I morgon är det exakt 11 år sen jag blev mor för första gången. En känsla jag aldrig kommer att glömma, en känsla jag aldrig kunnat föreställa mig innan och en känsla av stor kärlek som aldrig kommer att sina.
På något sätt levde jag i tron att jag under de nio väntande månaderna skulle hinna förbereda mig både mentalt och materiellt, men det gick inte. Men det förstår man inte förrän man sitter där med ett litet knyte i famnen, som är så totalt beroende av någon annan, som verkligen inte klarar sig utan en. När man inser hur viktig man faktiskt är för den där lilla människan, så börjar man komma till insikt om hur obeskrivligt stort det är att bli mamma.
Under 11 år har det hunnit hända mycket. Jag har hunnit tvivla på mina modersinstinkter flera gånger och undrat om jag verkligen gör rätt. Vet jag alltid vad som är bäst för mitt barn? Ibland känns det som om man gör så ont mot sitt älskade barn, fast det faktiskt är i syfte att göra något rätt, hur fel det än kan låta. Det är ju vi föräldrar som ska ta hand om, värna och leda våra barn på rätta vägar eller i varje fall vägleda. Barn gör ju ändå många val under vägen och fler val blir det under tidens gång. Barn måste ju också kunna göra misstag, man kan försöka få de att väja för de värsta missarna, men att misslyckas är att också lära sig, även om det kan vara den hårda vägen.
En känsla av att alltid vara otillräcklig verkar vara en av moderns värsta fiender. Hur man än gör, så räcker man aldrig riktigt till så mycket som man skulle vilja. Men om man tar sina strider samtidigt som man aldrig slutar visa kärlek och ömhet, tror jag man kommer långt. Fullärd blir man ju aldrig och jag har gjort mina försök att bli lite klokare som förälder. När jag skulle gå Kometen, en föräldrautbildning och jag berättade om detta för våra barn, sa sonen: Men mamma, du ÄR ju redan en bra mamma! Bättre betyg kan man väl inte få? :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar